Jag intervjuade Elin Andersson 1995 när jag höll på med boken ”I Bergets skugga – om kvinnors liv och arbete i Kiruna”. Hon berättade med värme och humor om sitt liv. Hon föddes 1926 i Greens-Oskars hus på Kyrkogatan i Kiruna, senare Polarisgården. Hennes mamma hette Mariana Stålnacke var från Paittasluspa. Pappan, porträttmålare August Ferdinand Lindkvist, var från Tammerfors i Finland.
När Elin var sju år dog hennes far. Mamman blev ensam med fem barn som hon måste försörja. Det gjorde hon genom att gå bort och tvätta andras kläder. På kvällarna drev hon finnbastu.
Under skolåren drömde Elin om att bli författare. Hon skrev charader och pjäser som hon och hennes klasskamrater framförde på skolans roliga timme. Hon skrev även dikter och noveller.
Det är inte omöjligt att Elin hade blivit författare om inte humoristen på modet på 40-talet, Birger Vikström, hade kommit i hennes väg. Elin hade haft en humoresk publicerad i Folkviljansom då gavs ut i Stockholm. Hon stötte ihop med Vikström och när hon presenterade sig sa han: Jaha, det var du som skrev Aprilskämtet. Det var den värsta jävla skit jag läst.
Det skulle ta trettio år in-nan Elin vågade skriva igen. Först tog hon värvning som luftbevakare. Andra världskriget pågick och Europa brann. I Sverige rådde allmän mobilisering. Hennes karriär i armén fick dock ett dramatiskt slut.
När korpralen åkte hem på permission fick Elin, som var vicekorpral, föra befälet. Hon beordrade skjutövning och skickade efter kammar-ammunition. Sen spikade hon upp måltavlan på vattentornets vägg. Övningen pågick fram till lunch. Då hade det börjat brinna på sågspånsvinden i förläggningen.
När elden var släckt kom sergeanten. Han upptäckte kammarammunitionen och blev rasande och stolpade fram till måltavlan och slet bort den från väggen. Bakom måltavlan gapade ett stort svart hål.
Elin hade trott att kammarammunition var ofarlig. Det var ett misstag som kunde blivit ödesdigert. Tänk om någon hade gått in i huset medan övningen pågick. Sergeanten hotade med krigsrätt men innan det kom så långt hade Elin tagit avsked från armén och åkt hem.
I samma veva sökte den då syndikalistiska tidningen Norrlandsfolket en volontär. Skriva ville hon och om hon inte kunde bli författare så kunde hon i alla fall bli journalist, resonerade hon.
Elin fick jobbet.
Första tiden möttes hon av misstänksamhet. Kvinnliga redaktörer var nytt. Så när telefonen ringde bad personen i andra ändan alltid att få tala med någon av redaktörerna. När Elin svarade, det går bra med mig, krävde de att få tala med någon av de manliga redaktörerna.
Elin skrev under signaturen Elvi. Mest sport. Inte för att hon var idrottsintresserad, utan för att hennes manliga kolleger ville vara hemma på kvällar och helger. Du som är ung och ogift kan väl ta hand om det, tyckte kollegerna.
Elin var 23 år när hon bildade familj. När flickorna föddes fanns det ingen föräldraförsäkring. Elin fick vara tjänstledig i ett halvår utan lön. Tidningen hade ett sjuklöneavtal och garanterade tre veckor hel lön och sex veckor halv lön vid sjukdom. Det var bara det att avtalet var skrivet för män. Elin tyckte att det var orättvist och skrev till tidningsstyrelsen. De svarade att enligt avtal ska sjuklön inte utgå för självförvållad sjukdom. Vi kan inte se att Elins situation inte är självförvållad.
1957 lades Norrlandsfolket ned. Elin blev arbetslös. En tid tog hon hand om personaltidningen åt Tuolluvaara Gruv AB. När den lades ner blev hon kultursekreterare åt Kiruna kommun. Där arbetade hon i 21 år innan hon gick i pension.
Till minne av Elin Andersson 1925–2003
Fotnot: Elin Andersson medverkade i antologin ”Efter Bitterheten”, hon skrev dikter, eller nonsensverser som hon kallade dem. Elin har sammanställt boken ”Vem är vem bakom gatunamnen i Kiruna”.