Anna Tyni visade tidigt att hon ville jobba för hårt för att lyckas. Medan hon pluggade till maskiningenjör födde hon sina två första barn. ”Jag redovisade faktiskt mitt examensarbete dagen innan jag födde min andra son”, säger hon.
Anna Tyni visar vägen uppför trappan på Copperstones kontor som ligger lite undangömt på Stormarknadsområdet i Kiruna. Det är här, och i lokalen på industriområdet, som företaget förbereder för att återöppna Viscariagruvan.
– Det är jättespännande. Jag kände verkligen att jag ville in i det här. Det lockar otroligt mycket att skapa något, säger Anna Tyni som är född och uppvuxen i Kiruna.
Hon är vd och koncernchef för Copperstone Resources och har en lång erfarenhet av gruvbranschen.
Anna Tyni jobbade i 22 år på LKAB, men det var inte självklart att hon skulle hamna där. Efter ett års studier till energiingenjör i Västerås fick hon ett semestervikariat på LKAB.
– Jag trivdes så otroligt bra där. Helt otippat för ingen i min familj hade jobbat i gruvan då. Av olika anledningar blev jag kvar i Kiruna efter den sommaren, men jag ville fortsätta plugga och kollade vad som fanns i Kiruna. LTU hade en satellit här och de hade lokaler och lärare på plats. Det var tvååriga ingenjörsutbildningar. Då hoppade jag på maskiningenjörsutbildningen med inriktning mot konstruktion och under de två och ett halvt åren det tog att få examen fick jag också mina två första barn, säger hon och fortsätter:
– Det är faktiskt nånting jag är otroligt stolt över.
Det var tuffa studier under några år.
– Det blev möjligt genom ovärderlig hjälp av min mamma och pappa som bodde ett stenkast från skolan, jag kunde springa emellan och amma. Jag redovisade faktiskt mitt examensarbete dagen innan jag födde min andra son. Det var tajming.
Hur klarar man sånt?
– Jag vet faktiskt inte. Jag tror inte att jag skulle fixa det i dag. Men det var bara en jäkla vilja att göra färdigt det här. Jag gillar inte att göra saker ofärdiga.
Hon är en kvinnlig chef i en mansdominerad bransch, men det är inget hon tänker så mycket på.
– Jag är glad om jag kan vara en förebild för nån som kanske tänker att det är omöjligt. Men jag har aldrig känt så. Jag har aldrig betraktat mig själv eller tänkt att: ”Oj, nu är jag kvinna här, kommer de att lyssna på mig?”. Aldrig. Jag har aldrig ens haft den tanken. Det har kanske gjort att jag bara har kört på utan att jag behövt tänka så mycket. Men jag är också väl medveten om att det fortfarande finns mycket arbete kvar att göra för att komma till rätta med problem och den obalans som finns på många mansdominerade arbetsplatser. Jag vill att vi ska vara ett företag där det finns en naturlig och ömsesidig respekt för varandra och att man ser fördelar i olikheterna, det är utvecklande. Då pratar vi både genus, ålder och alla andra aspekter av att vi alla är olika. Alla ska känna sig välkomna hos oss.
Copperstones lokala satsning med Viscaria lockade extra mycket för Anna Tyni. ”Vi är det enda börsnoterade bolag som har säte i Kiruna”, säger hon.
Viscariagruvan har legat orörd sedan 1997, men nu hoppas Copperstone att kunna börja bryta koppar där 2023 eller 2024.
– Vi kommer att söka för tio till femton års brytning i ansökan. Men vi har inte hittat slutet på fyndigheten så det finns inget som säger att det inte ska bli en längre gruvdrift. När man öppnade Aitik hade man 15 år i tankarna. Det var på 60-talet och den rullar fortfarande på.
Det som återstår innan gruvan kan öppnas är ett godkänt miljötillstånd. Miljötillståndsansökan kommer att lämnas in i slutet av året. Det är höga halter koppar i Viscaria där Copperstone planerar att skapa cirka 250 jobb.
– Medelhalten i hela fyndigheten som vi har är på 1,2 procent. Det är ett medel över hela gruvan. Aitik har cirka 0,22.
Elektrifieringen i hela värden gör också att efterfrågan på koppar är hög.
– Kopparpriset just nu är extremt högt, cirka 9500 dollar per ton. Det är fem gånger så högt i dag som när Viscaria lades ner 1997.
Anna Tyni håller i en borrkärna från Viscaria. Det är genom att undersöka borrkärnor som gruvföretagen kan ta reda på mer om mineralerna i gruvan.
Trots att det här är en annan typ av malm än hon är van vid var projektet lätt att ta till sig.
– Det som lockade var möjligheten att starta något nytt. Jag var med som driftchef på LKAB när vi öppnade Leveäniemigruvan. Det var ett vattenfyllt dagbrott som legat i malpåse sedan 1983, säger hon och fortsätter:
– Det var också lite ovanligt för LKAB. Man hade inte så lång erfarenhet av dagbrott, LKAB är ju experter på underjordsgruvor. Det var ett otroligt spännande och viktigt projekt för LKAB. Det här är ännu mer från början. Dels med att bygga bolaget. Vi var ganska få när jag kom in här, knappt ett tiotal geologer och tekniker. Alla system som ska på plats. På LKAB fanns allting.