I april förra året forsade vattenmassor bestående av snö, is och vatten fram längs Abiskojokken vid Kungsleden efter att ett isblock plötsligt lossnat längre upp. Samtidigt skulle klassen korsa den istäckta jokken. Salomo föll och drogs med av massorna.
Tomas berättar om sonen med värme och sorg.
– Han var lugn, och var hemma mycket och var mest en lyssnare. Han tyckte om att vara i skogen, fiska och ville bli renskötare. Men under sista året blev han mer delaktig i diskussioner och fick ett intresse för omvärldsbevakning.
Susanna berättar om morgonen samma dag olyckan skedde. Att de packade ihop det sista till vandringen innan Salomo fick skjuts av sin pappa till skolan.
– Han var så glad över den här resan, och såg fram emot den. Det kan jag tycka är väldigt skönt. Att veta att han var glad när han dog.
Samma kväll fick Tomas ett sms från en klasskamrat där det stod att Salomo är stark och kommer att överleva.
– Jag förstod ingenting. Vi började googla och såg att det hänt en olycka i Abiskojokken, att två personer hade svepts med men jag kopplade inte. Jag hann till och med fråga om vad som hänt, och fick veta att Salomo ramlat i och dragits med. I samma veva ringde läkaren, säger Tomas.
Tomas fick beskedet att hjärtat hade börjat slå, men att Salomo var så pass dålig att han inte kommer att överleva.
– Jag blev så arg, och tänkte att det inte fick vara sant. Gammel-hunden förstod direkt och gick och la sig i Salomos rum och låg där i stort sett fram till begravningen, säger Tomas.
Efter beskedet körde en granne Tomas, Susanna och lillasystern Paulina till sjukhuset i Tromsö dit Salomo förts. I bilen fick de positiva signaler att han var nedsövd men hade hostat. Efteråt har de fått veta att det var reflexer.
– För vår skull var det bra och då levde vi på hoppet. Det hade varit bedrövligt att åka dit och titta på en död kropp, säger Tomas.
Susanna säger att de två dygn Salomo vårdades på sjukhus hjälpte dem att bearbeta att han skulle dö.
– Det fanns en liten respit att ta in allt. Men vi hade fortfarande hoppet om att han skulle kunna överleva. Nu är vi tacksamma över att vi fick ta avsked medan han fortfarande levde, säger Susanna.
Efter två dygn fick familjen beskedet att respiratorn skulle stängas av eftersom Salomo var hjärndöd.
– Samtidigt fick vi frågan om organdonation. Sjukvården har en skyldighet att fråga men det är otroligt hårt att höra när man inte ens tänkt på saken för sin egen räkning, säger Susanna.
Tiden efter Salomos död fanns vänner, släkt och familj på plats under en månads tid.
– På ett sätt var det fantastiskt och jag blev buren av sorgen. Att planera hans begravning var också en bearbetning. Att bestämma kista och vilka kläder han ska begravas i var samtidigt helt absurt, säger Susanna.
För Susanna har det varit viktigt att dela sorgen med andra.
– Det är ett sätt för mig att står ut. Att prata om sorgen och saknaden. När man öppnar sig vågar folk prata med en, ge en kram eller vad som helst, säger Susanna.
Även för Tomas har öppenheten hjälpt, och säger att han själv tidigare känt att han inte vill störa om någon har gått bort.
– Jag har insett att allt lyfter en. Alla samtal, alla besök, klappar på axeln på stan eller folk som säger att de beklagar sorgen. Det är stärkande, istället för att man tittar bort.
Under hösten befann sig Susanna i Umeå för att studera. Med en konstant oro för Paulina och Tomas.
– Sorgen över Salomo kom ikapp mig när jag kom hem i februari. Parallellt med det har jag varit arbetslös. Orken att göra något åt det finns inte riktigt.
Hon säger eftertänksamt att det inte alltid är så att sorgen behöver kitta ihop.
– Det prövar alla relationer. Man sörjer och reagerar olika, och det är fruktansvärt tungt att vara i en familj där alla sörjer. Man drar ner varandra.
Familjen önskar att de hade fått bättre stöd från samhället till professionell hjälp.
– Hur ska man kunna veta vad man behöver när man står där mitt i sorgen? Eftersom jag var statligt anställd fick jag hjälp via trygghetsstiftelsen. Annars har vi själva fått söka upp hur vi ska få hjälp, säger Susanna.
Ett ljus brinner alltid i en lykta på Salomos skrivbord och hans rum står orört.
– Någon gång måste vi göra något åt det, men inte ännu. Då städar man ju bort honom, säger Susanna.