Emma Wahlberg är född i Luleå och uppvuxen med ett aktivt friluftsliv. Så kan man kortfattat beskriva kvinnan som är Kebnekaise fjällstations nya driftchef sedan i december 2012. Tidigare var hon ställförordnad driftchef och dessförinnan receptionschef på fjällanläggningen som varit hennes arbetsplats sedan 2009.
Vad är det i din personlighet som gör att du får, eller tar dig an, jobb med extra ansvar?
- Jag är driftig och framåt, och så har jag ett visst kontrollbehov. Det är kul med ledarskap, att jobba med människor varje dag och få utveckla sig själv.
Vad har du då lärt dig om dig själv?
- Största lärdomen handlar om livet, att det finns bra och dåliga dagar och det är det som gör att livet är som det är. Man skulle inte uppskatta härliga skiddagar, om det inte är för snöstormsdagar. Och jag skulle inte vara samma människa, den jag är, utan mina brister och mina svagheter.
Och vad är dina brister och svagheter?
- En utmaning är att kommunicera och att vara tillräckligt tydlig, man kan alltid göra det bättre och ta större ansvar för det. Det är något man alltid kan jobba på.
Du är chef i vildmarken, väglöst land. Fyrtio minuter enkel skoterfärd från Nikkaluokta till anläggningen eller helikoptertransport om man inte skidar 18 kilometer. Hur tuff måste man vara för uppdraget?
- Det kräver en del så klart. Framförallt att man gillar naturen och gör allt på bergets villkor. Ibland är det snöstorm och då kommer inte matvarorna upp, man får vara flexibel och en problemlösare. Strömmen går och det kommer obokade gäster, eller så blir det hundra gäster kvar eftersom de inte kommer iväg på grund av vädret. Man får lösa saker som mat och logi på bästa sätt. Ingen dag är den andra lik. Det är en klyscha, men så är det.
Ni är 25 personer som vintertid jobbar och bor på samma ställe. Ni är unga och blir lite som en familj har du berättat. Men kan du som chef verkligen vara en i gänget eller känner du dig utanför?
- Jag känner mig som en i gänget, men visst är det en utmaning i mitt ledarskap med att vara tydlig vad som är jobb och vad som är privat. Man kan gå på tur tillsammans och då är man kompisar, visst händer det att man pratar lite om jobbet också, men man får hålla isär rollerna och vi är duktiga på det. De aktiviteter som vi gör här, som att åka skidor eller klättra, gör att man får en flowkänsla. Man måste vara här och nu, vara närvarande och då finns inte utrymme för mycket annat.
Du kan inte ju inte dryfta allt med dina arbetskamrater på samma sätt som de kan snacka med varandra. Hur gör du för att klara dig då där ute i ödemarken?
- Jag har ju andra chefer inom STF jag kan prata i telefon med om sådant jag inte kan ta med personalen. Och så har jag mina kompisar, det blir många telefonsamtal ibland.
På fredag är det ett år sedan Herculesplanet störtade i Kebnekaisemassivet och fem personer omkom. Kommer det att märkas på stationen?
- Vi kommer att tända ljus och hålla en tyst minut för de fem norska militärer som dog i olyckan.
Så här ett år efteråt, har fjällstationen påverkats av olyckan?
- Både ja och nej. För oss är fokus här och nu. Vi närmar oss vinters högsäsong påsken och det rullar på. Vi har nya gäster varje dag, och många från personalen är nya. De flesta var inte här när det hände och vissa kände inte ens till olyckan då de kom hit.
- För mig är det framförallt svårt att förstå vad som hänt. Det känns som jättemånga år sedan. Man blickar ut över fjällvärlden och ser en skidåkare. Det är svårt att förstå att för ett år sedan stod där ett militärtält, på kullen var det poliser och militärer. Det är som två skilda världar.