Kiruna IF:s kansli, torsdag eftermiddag. Johannes Skogqvist kliar sig i det långa skägget, och jonglerar med glasögonen.
– Kolla här, har du sett vad Halebop har gjort?
Han vrider skärmen och visar mig den nya reklamen som mobiltelefonbolaget klippt ihop över ett par timmar. Som en hyllning till klubben sitter plötsligt ett helt hockeyomklädningsrum med Kirunas nya, regnbågsfärgade matchställ på sig. Reklamklippet avslutas med texten ”Heja Kiruna! Sveriges schysstaste hockeylag.”
När Kiruna IF:s ordförande Johan Köhler och spelaren Viktor Esseryd tog plats i TV4:s morgonsoffa för att presentera klubbens femårsplan för att öka acceptansen – komplett med ett stycke HBT-certifiering á 350 000, som den första idrottsklubben i Sverige – var det en stor händelse. Att få vara med i rikstäckande morgonprogram är få förunnat och klubben kastade sig över chansen till positiv PR. Ändå var det bara en stilla krusning jämfört med svallvågen som skulle slå över kansliet.
Det finns de som säger att allt bara är en PR-ploj.
Till viss del har de rätt. Till viss del har de fullständigt fel.
I vintras skrev NSD om ett utskick som Kiruna IF gjort till kommunens ungdomar. Klubben raggade nya spelare till sin ungdomsverksamhet, vilket inte är dumt. Däremot glömde föreningen en sak: Breven gick bara till killar. Tjejerna? De struntade man i – eftersom man ändå försökt så många gånger och inte fått några intresserade.
– Det är klart att det var ett uppvaknande. Vi hade inte förväntat oss det och vi hade inte den världsbilden att vi insåg att det var fel. Det kan ha varit en bidragande orsak till att processen sattes igång. Då satt man med skägget i brevlådan, även om det var ungdomssektionen som gjorde det så hade vi säkert inte gjort något annorlunda, säger Mikael Lasu.
Johannes Skogqvist är entreprenör och har suttit i klubbens styrelse. Han kom på idén med att höja acceptansen i Kiruna IF, och kommunen i stort, för ett par månader sedan, eftersom han tyckte att det saknades någonting. Spelaren Mikael Lasu hängde med på tåget och fler följde. Men när de skulle sälja in sina idéer i föreningen tog det stopp.
– Det är inte alla som brinner för det här. Men det gäller att sätta igång processen, sen har det kommit igång, säger Skogqvist.
Lasu håller med:
– Alla jublade inte, men det är ju egentligen inga konstigheter. Vi pratar om alla människors lika värde, grundläggande rättigheter, vad är problemet? Det känns ju som självklarheter.
Både Lasu och Skogqvist berättar utförligt om processen. Om hur förre ordföranden Alf Norberg sagt att laget skulle spela i regnbågsfärgade tröjor över hans döda kropp och hur många i föreningen ställde sig frågande – till en början.
Men efter visst funderande – och en hel del snack om hur mycket föreningen skulle tjäna, både rent ekonomiskt men också i mjuka värden som goodwill och PR – trillade polletten ner. Både för Alf Norberg och för resten av klubbledningen.
Och här står vi. Mitt bland kartongerna med de nya regnbågsfärgade tröjorna som ska säljas i ett stånd på Kirunafestivalen och måla machomytens högborg i priderörelsens färger.
Den första tiden efter offentliggörandet har inte heller varit problemfritt.
– Det finns ett motstånd. Det har ringt en och annan och sagt att de ska säga upp sitt medlemskap. Och jag kan garantera att det kommer att finnas många på stan som inte alls är särskilt imponerade. Men det är ju samtidigt ett kvitto på att det vi är och petar i behövs petas i, säger Mikael Lasu.
Samma kväll, Kirunafestivalens Cityscen: Lasu, tillsammans med resten av laget, kliver upp på scenen och presenterar satsningen och tröjorna på hemmaplan. Många applåderar och jublar, några inte, ingen ropar ”bögjävlar”. Hur framtiden ser ut? Det vet egentligen ingen. Men det finns förhoppningar och drömmar.
– Det finns ett behov av det här. Vi har en gigantisk högkonjunktur, vi gör de största industrisatsningarna på många år – men ändå går befolkningskurvan neråt. Jag misstänker att det beror på att vi saknar acceptans i Kiruna. Vi måste bli bättre på det här för att kunna behålla kreativa människor i stan, säger Skogqvist.
Så: Hur förändrar man ett samhälle, en mänsklighet? Man kan börja med att förändra sig själv.
– Jag ska vara helt ärlig: Jag hade inte de här tankarna när jag gick in i det. Då handlade det mest om att föreningen skulle tjäna på det. Nu? Jag brinner mer för det här, att samhället ska bli bättre, öppnare för alla, än för klubbens framtid. Det har varit en resa för mig också, säger Lasu.