NSD besöker Viikusjärvi en sen kväll just då maj blivit juni. Dagens hällregn har bytts ut mot en, ursäkta klyschan, magisk kväll. Kvällssolen skiner, det är helt stilla bortsett från renarnas brölande. Den gyllene årstiden, tiden med sommarvärme men utan mygg, går mot sitt slut.

Mycket snö

I familjen Seväs renhage är det dags att märka de sista kalvarna innan hjorden släpps ut. Renarna har varit i hagen sedan sena november för utfodring då vintern bjudit på alltför tuffa betesförhållanden med tjock isskorpa under metertjock snö. Mycket rovdjur i omgivningarna har också haft betydelse för beslutet att utfodra.

Artikelbild

| Arvtagare? Emma-Laila Sevä, sju år gammal, får lassot av mamma Laila Reuss Sevä.

Laila Reuss Sevä flyttade till Erling och Viikusjärvi från Piteå för 14 år sedan. Ingen i Erling Seväs brödraskara har några barn, och länge såg det ut som att det så skulle förbli.

Men så kom Emma-Laila.

- Jag har sagt många gånger till Erling att, ”varför körde du inte igång tidigare, då hade vi haft massor av hjälp med renarna”. Han har ju haft fruntimmer före mig, säger Laila Reuss Sevä, halvt på skämt och halvt på allvar.

Hårt arbete

Artikelbild

| "Det roligaste är när renarna följer med på promenad eller när man ska ut och åka skidor", säger Emma-Laila Sevä om de tre tamrenar familjen håller i ett hägn på gården.

Erling Sevä har hunnit bli 67 år gammal, och arbetet i renskogen är naturligtvis tufft. Han visar upp ett omplåstrat finger.

- Över 30 stygn på ett finger, då kan du tänka dig hur sargat det var, säger Laila Reuss Sevä om fyrhjulingsolyckan nyligen.

Artikelbild

| Erling Sevä på väg in i renhagen. Han fick sitt renmärke som femåring 1951.

Traditionellt sett har samefamiljer haft många barn som kunnat hjälpa till med renarna och föra traditionen vidare.

I Viikusjärvi ligger tyngden på sjuårige Emma-Lailas axlar.

Artikelbild

| Emil Sevä är Erlings yngre bror och bor också i Viikusjärvi.

Hon är full av energi den här kvällen, otålig i sin väntan på att få börja med märkningen. Hon tränar lassokastning mot ett träd och visar den lilla kniven hon har fäst i bältet. Emma-Laila har tidigt lärt sig ta ansvar, och hon rör sig självklart med foderpåsen bland renarna.

Hennes kniv är välslipad, och ett par timmar senare kommer Erlings bror Wilhelm, snart 80, att använda den istället för sin egen när han märker en liten vit kalv.

Artikelbild

| Wilhelm Sevä, äldsta nu levande av Sevä-bröderna i Viikusjärvi, märker en kalv med van hand.

Första märkningen

Ikväll ser hon mest på vid själva märkningen, men för två veckor sedan fick hon märka själv för första gången.

Artikelbild

| Emma-Laila Sevä placerar ut foder till renarna, oftast vid trädstammarna.

– Det var kul, berättar Emma-Laila. Pappa Erling fyller i.

– Hon skar de små snitten medan jag tog de stora, det gick bara fint, säger Erling Sevä.

Artikelbild

| I väntan på märkning, vit som snö.

Han minns hur det var när han själv var liten, och inte mycket har förändrats i hur man gör för att lära sig.

– Sådär var jag också, mycket ute med pappa i renskogen, säger Erling Sevä.

Artikelbild

| På kylskåpet samsas Sápmi-flaggan med den svenska varianten.

Skolledigt

När sista kalven ska skiljas från vajan för märkning är det ett komplicerat skådespel som tar vid.

Artikelbild

| Wilhelm Sevä fyller snart 80 men kämpar fortfarande på i renskogen, här med en bit av ett renöra i munnen.

De tre Sevä-bröderna, Laila och Emma-Laila hjälps alla åt för att driva renarna åt rätt håll.

Försiktigt smygande byts av mot springande och flaxande med armarna. Emma-Laila vet precis var hon ska gå och tillrättavisar pappa Erling, som hon tycker går för nära vid något tillfälle.

Artikelbild

| "Mamma, får jag vara uppe till tre inatt?", Emma-Laila Sevä följer med i renskötarlivet, hela vägen.

De här sista skolveckorna har hon fått ledigt från förskolan på Övre Soppero skola för att hjälpa till inför utsläppet och lära sig på praktiskt vis.

- För oss är renskötselskolan lika viktig som ”vanliga” skolan. Hon trivs väldigt bra ute i skogen också, och jag försöker lära henne allt jag kan om växter, djur och natur, säger Laila Reuss Sevä.

Artikelbild

| På väg ner till Sangisbron finns det tid att ta in utsikten med solen som aldrig går ned.

Stor naturkunskap

På frågan om vad hon vill bli när hon blir stor svävar Emma-Laila lite på målet, det verkar som att hon inte riktigt bestämt sig. Men fascinationen med naturen finns där.

Artikelbild

| Viikusjärvi C. Renarna har just återfått sin frihet.

Hon visar björklöv som är goda att äta och bark som fungerar som tuggummi, namnger mineraler och fåglar.

Framåt elva på kvällen börjar solen nå sin lägsta punkt just bakom Viikusvaara. Vi går in i familjen Leväs hus för kaffe och fika så att renarna får samla sig inför utsläppet.

Artikelbild

| Arbetet (nästan) slutfört. Några strörenar sprang ut i skogen till vänster i bild, och Erling Sevä fick försöka hinna ikapp dem med fyrhjuling.

På väggen hänger tre tavlor med familjens olika renmärken.

Erling Seväs märke finns på ett fint dokument stämplat 1951, nästan 60 år före Emma-Lailas.

Artikelbild

Osäker framtid

– Vi vet ju inte när vi "kilar runt hörnet", vi börjar ju bli äldre både jag och Erling, så nu har vi börjat märka en del kalvar med Emma-Lailas märke, säger Laila Reuss Sevä.

Artikelbild

En timme senare har renarna lämnat hagen och tagit sig runt böjen kring Viikusjärvi.

Efter att familjen drivit dem förbi Sangisbron är arbetet avslutat för den här gången, nu väntar mer kalvmärkning någonstans kring midsommar då renarna samlas in i gärde.

Artikelbild

Emma-Lailas kniv och lasso kommer vara lika redo den gången, även om ingen kan sia om renskötselns framtid i Viikusjärvi.