NSD 100 ÅR I boken ”Kommunistjägarna” (som gavs ut första gången 1990) visar författarna Thomas Kanger och Jonas Gummesson hur Socialdemokraterna under lång tid kartlade kommunister i Sverige.

En av de ledande kommunistjägarna var Paul Björk, NSD:s chefredaktör 1951-1956.

1947 anställdes Paul Björk på det socialdemokratiska partihögkvarteret i Stockholm med särskilt ansvar för att ta fajten mot kommunisterna i fackföreningsrörelsen.

Den striden fortsatte Björk när han tog klivet till redaktörsstolen i Boden fyra år senare. Han tog debatten med kommunisterna på både NSD:s ledarsida och offentliga möten runtom i Norrbotten.

Paul Björk var dessutom en av de socialdemokrater som inledde ett samarbete med försvarsstaben för att skapa den hemliga militära underrättelsetjänsten IB.

I Enn Kokks ”Vitbok” (Hjalmarsson & Högberg 2001) berättar legendariske IB-chefen Birger Elmér hur militären använde sig av tre centralt placerade S-ombudsmän – Björk, Ernst Nilsson och Stig Lundgren – för att bygga upp verksamheten och hålla koll på kommunisterna på landets arbetsplatser.

2019 kan allt detta framstå som obegripligt och anmärkningsvärt. Men det gäller att komma ihåg hur världen och Europa såg ut 1947 när Björk började sin politiska bana.

Sovjetunionen, som var en kommunistisk diktatur, hade kopplat ett järngrepp om stora delar av Europa och placerade ut marionettregeringar i en rad östeuropeiska stater.

Samtidigt hade SKP, Sveriges kommunistiska parti, både politiska och organisatoriska band till de styrande i Moskva.

När den sovjetiske ledaren Stalin fyllde 60 år beskrev SKP honom som ”segraren över kapitalismen och över förrädarna och kapitulanterna, socialismens kloke byggmästare, världsproletariatets största nutida ledargestalt och vägvisaren till arbetarklassens seger i världsomfattning”.

På 70-årsdagen hyllades samme Stalin av dåvarande SKP-ledaren CH Hermansson som ”fredssakens störste företrädare, representanten för den gode grannens politik gentemot vårt folk och de små folkens starke beskyddare”.

Samma år (1948) höll denne envåldshärskare som bäst på och förslavade de små folken i öst!

Så småningom skulle SKP reformeras och CH Hermansson ändra uppfattning om Sovjet.

1977 lämnade de Moskvatrogna partiet och 1990 plockades ”kommunismen” bort ur partibeteckningen. VPK blev dagens V.

Men under decennierna efter Andra Världskriget var det ett parti som gav sitt stöd till Sovjetimperalismen och följaktligen sågs som ett allvarligt hot mot Sveriges säkerhet och nationella oberoende.

Detta parti hade dessutom starkt stöd i delar av landet och fackföreningsrörelsen.

I kommunvalet 1946 fick SKP sammanlagt 11,2 procent i riket. I Norrbotten fick partiet samma år omkring 23 procent av rösterna!

Därför är det inte ett dugg konstigt att det socialdemokratiska partiet ägnade så stor kraft åt att bekämpa kommunismen.

I en jubileumsskrift från LO Norrbottens 50-årsfirande 1995 påminner LO-ombudsmannen Klas Pettersson om hur tufft det var på 1950-talet.

”Kampen mot kommunismen var oerhört hård. Vi socialdemokrater stod ensamma i den kampen. Vi såg de Moskvautbildade kommunisternas metoder och var rädda att förlora demokratin i Sverige”, säger han.

Det betyder inte att allt var vackert och gjordes rätt under denna kommunistjakt.

I boken ”Kodnamn Mikael” (Ordfront 2008) har journalisten Tomas Bresky skrivit om Fingal Larsson, som dömdes för spioneri i en rättegång 1952-1953.

Rättsprocessen byggde på mytomanen Fritjof Enboms fantasifulla berättelser. Konkreta bevis saknades helt.

Hela livet fick emellertid Fingal Larsson och hans familj leva med denna tvivelaktiga dom, misstänksamheten och skvallret från omgivningen.

Sådana rättsövergrepp måste vi tala om. Men det är också viktigt att komma ihåg varför S engagerade sig mot kommunismen under den här perioden.

Hotet från Sovjetunionen var reellt och jag kan inte se något förgripligt i att socialdemokratiska fackföreningsmän på säkerhetskänsliga industrier åtog sig att hålla koll på Moskvautbildade arbetskamrater.

Det handlade om att försvara demokratin mot dess fiender – och i det arbetet var NSD-redaktören Paul Björk en av dem som gjorde en insats.