Utanför fönstret flyter Torneälven lugnt. Dagen innan blinkade det imponerande från vindkraftverken på Finska sidan i det becksvarta mörkret. Nu har ljuset återvänt och kraftverken ser betydligt beskedligare ut.
Det är morgon, Olav Höysäter har utfodrat hundarna och ryggsäcken är packad. En stor flaska rabarbersaft spetsad med bikarbonat för att hjälpa kroppen att ta upp vätskan är viktigaste innehållet.
Olav och hustrun Anita Höysäter från Bergen i Norge, köpte gården med tillhörande marker i Kankanranta 2001. Nu är de här fyra månader under sommaren varje år. I Bergen jobbar Olav som vaktmästare för en skola och har hand om uthyrning till idrottslag på kvällarna. På sommaren minskar det behovet och han är i Tornedalen istället.
Lea, en blandras, Hällefors och Jämthund, är kopplad när vi går från huset. Vi startar vandringen över en myr. Marken är mjuk, varje steg sjunker ner, och för mig som inte normalt besöker myrar stiger pulsen, kinderna blossar och kepsen åker av. Det är tydligt varför skidåkaren Charlott Kalla förlägger träning till myrmark - det tar på. Olov stegar på, oberörd.
Han berättar att Lea är en hund som under jakten håller kontakt med honom. Hon drar inte iväg, som en av hans andra hundar kan göra, karelen Tuva.
– Lea hänger inte på en älg timme efter timme, hon stoppar i tid och man vet hur lång dagen blir. Med Tuva kan det bli en jaktdag som pågår till solen går ner, säger han.
Vi vandrar vidare och marken blir lite mer fast under skorna. Olav böjer sig ner och pekar på en hög älgskit.
– Den är färsk, säger han.
Hoppet växer om god jaktlycka.
Skogen är låg och tät och sikten kort. Bra älgmarker är det visst, kanske står det en älgtjur och trycker därinne någonstans. Det doftar av skvattram när vi går. Skogen är så tät att man hela tiden får kvistar i ansiktet och Olav tar på gula skyddsglasögon.
Efter en stund prasslar det i marken och Lea kommer tillbaka. Hon viftar på svansen, springer iväg en bit, stannar, och tittar efter Olav. Han viftar avvärjande.
– Hon vill att jag ska följa med.
Så försvinner hon i med nosen i backen.
Plötsligt hörs skall i skogen. Lea har tagit en stor sväng och varit borta en lång stund. Olav har en gammeldags radiopejlare, han tar upp den och får informationen att hon finns 500 meter från oss. Vi står stilla och lyssnar. Men skallet tystnar, ingen älg och pejlaren visar att hon är på väg tillbaka mot oss.
Olav säger att antalet älgar har sjunkit dramatiskt.
– Förr hade vi hört många skott en sån här dag. Men nu är det märkligt tyst. När jag först kom hit såg jag älg varje dag från stugan, i år har jag bara sett en på hela sommaren.
Korpikylä jaktklubb har 3 600 hektar mark att jaga på och är ett trettiotal jägare. Jaktklubben har tilldelning på 12 älgar. På älgjaktsmötet var man oense, men beslutet blev att skjuta även kor och kalvar. Olav var en av dem som var emot.
– Jag skjuter inga kalvar eller kor. Men mötet beslutade att vi fick det och har jag inga problem med dem som gör det.
Det blev ingen jaktlycka för Korpikylä jaktklubb den första dagen på älgjakten. För Olav spelar det mindre roll.
– För mig är jakten att se hunden jobba. Att skjuta är inte viktigt, säger han.
0920-26 30 29