Alexandra Sliusarenko, 28, berÀttar om hur det var att vakna upp i Kiev pÄ morgonen den 24 februari.
Alexandra Sliusarenko hade blivit sjuk och den hÀr natten i slutet av februari sov hon hemma hos sin mamma Oksana Mishko, 51, i centrala Kiev. De Àr bÄda konstnÀrer och höll i dagarna pÄ att tillsammans förbereda en utstÀllning. NÀr Alexandra tidigt pÄ morgonen vaknade av ett dÄn och att huset skakade sÄ trodde hon att det var en feberdröm. Sedan hördes en andra smÀll och en tredje. Det skulle senare visa sig att det hon vÀckts av var attacker i omrÄdet vid flygplatsen, men det visste hon inte i denna stund.
Hon vÀckte sin mamma Oksana och kort dÀrpÄ ringde hennes pappa Volodymyr som ocksÄ bor i Kiev men pÄ en annan adress.
â Han sa, grips inte av panik men kriget har startat nu.
NÀr Alexandra berÀttar om samtalet frÄn pappan sÄ bryter tÄrarna fram i ögonen pÄ henne.
â Det kĂ€ndes som att fĂ„ ett dödsbud. KĂ€nslan var â nu mister jag nĂ„gon, sĂ€ger hon.
Hennes make Daniil och fyraÄrige sonen Filimon var hemma i huset de hÄller pÄ att bygga, en timme bort i en förort till Kiev. NÀr Alexandra hade vÀckt Oksana gick de ut pÄ balkongen och fick se en stad i total panik. MÄnga hade förstÄtt stundens allvar och försökte köpa mat, vatten och tanka sina bilar. Till bankomater och apotek var köerna lÄnga.
Kievbor försöker ta sig ut ur staden efter att kriget blivit ett faktum.
â Folk förstod direkt vad som hade hĂ€nt och kastade sig i bilarna för att lĂ€mna staden. PĂ„ motorvĂ€gen med totalt sex filer var fem av filerna fyllda med bilar pĂ„ vĂ€g ut, berĂ€ttar Oksana.
BÄde mor och dotter beskriver en paralyserande kÀnsla av panik. Skulle de lÀmna staden? Var skulle de ta vÀgen? Var fanns den minst farliga platsen?
Vid middagstid tog de beslutet att bege sig till huset i förorten, dÀr Alexandra och Daniil fram till denna dag byggt upp sin gemensamma framtid.
I lÀgenheten packade de som hastigast mat, mediciner, alla batterier de kunde hitta samt stearinljus. De visste inte hur lÀnge de skulle vara ifrÄn Kiev men de visste att elen kunde försvinna.
Resan frÄn Oksanas lÀgenhet till huset brukar normalt ta runt en timme, den hÀr dagen tog den sju timmar.
Oksana Mishko, 51, har en lÀgenhet i centrala Kiev och frÄn balkongen kunde de se en stad i panik, morgonen dÄ kriget bröt ut.
â Hela tiden mötte vi stridsmaskiner och flygplan. Paniken var konstant under dessa timmar, sĂ€ger Oksana.
Alexandras pappa tog direkt beslutet att stanna kvar i Kiev för att hjÀlpa mÀnniskor. Senare pÄ dagen kom beskedet att inga mÀn fÄr lÀmna landet.
RÀddningstjÀnsten arbetar med att slÀcka ett hus som fattat eld efter explosioner i Kiev.
NÀr familjen kommit fram till huset i byn utanför Kiev sÄ var det helt mörkt, elen fick inte anvÀndas nattetid. Det första de gjorde var att tejpa alla fönster, för att minska risken för splitter om nÄgot exploderade. Oksana beskriver hur de satt och skakade hela natten, ingen kunde sova. Bombflygplanen hördes konstant. Samtidigt kÀndes det tryggare i byn Àn i centrala staden och de erbjöd bekanta att komma dit.
Vad sa ni till fyraÄrige Filimon?
â Vi försökte distrahera honom med böcker och med leksaker. Vi försökte framstĂ€lla det lite som en lek, som att vi var pĂ„ flykt frĂ„n banditer, berĂ€ttar Alexandra.
NÀr kriget var ett faktum sÄ kunde inte familjen berÀtta allt Ät Filimon, 4, utan de försökte framstÀlla flykten lite som en lek för pojkens skull.
Lördagen den 26 februari tog familjen beslutet att lÀmna huset, kriget kom för nÀra. Mindre Àn tvÄ mil bort frÄn Alexandras och Daniils hus ligger Butja, en ort dÀr det senare visade sig att hundratals civila dödats och lokalbefolkningen utsatts för bestialiska övergrepp. Det hÀr visste de inte dÄ.
â Hur hade gĂ„tt för dem om de valde att stanna? Jag kĂ€nner rysningar nĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ det, sĂ€ger familjens vĂ€n Marina som hjĂ€lper till att tolka under intervjun.
Kiev, 8 mars 2022. En man tar bort en förstörd gardin inuti en skola som skadats bland andra bostadshus i Ukrainas huvudstad.
Alexandras familj Äkte mot Vinnytsa, en stad cirka 30 kilometer frÄn Kiev. Med tÀta mellanrum fanns kontroller dÀr de fick visa ID och att de inte var ryska spioner. LÀngs vÀgarna hade alla skyltar plockats ned, för att göra det svÄrare för inkrÀktare. De valde smÄ vÀgar via byar för att undvika att möta stridsfordon. VÀl framme i Vinnytsa syntes inte kriget alls.
â Det blev en chock att se vanligt liv. Vi kunde gĂ„ in som vanligt i en butik och köpa juice Ă„t Filimon och vi kunde tanka bilen. Det var bĂ„de skönt och konstigt, sĂ€ger Oksana.
Alexandras make Daniil följde med till Vinnytsa. Den 28 februari fyllde han 30 Är och det som hade förberetts hemma med fest, tÄrta och presenter blev ett helt annat firande. Alexandra beskriver hur de satte ljus i smÄ muffins och satt runt ett bord, till största delen tysta för att alla var sÄ spÀnda av situationen. NÀr Alexandra berÀttar om det surrealistiska födelsedagsfirandet bryter tÄrarna fram igen.
â Jag tĂ€nkte att det hĂ€r Ă€r kanske sista gĂ„ngen vi firar min man.
Pappan i familjen, Daniil, fyllde 30 Är under flykten och familjen firade i Vinnytsia. Familjen skiljdes sedan Ät nÀr Alexandra, Oksana och Filimon reste ut ur landet.
Familjen började inse att kriget spred sig sÄ snabbt att de inte hade nÄgot annat val Àn att lÀmna landet. Alexandra berÀttar om den modersinstinkt som gjorde att hon vÄgade ta beslutet, för att skydda sin son Filimon.
â Mycket handlade om överlevnadsinstinkt, sĂ€ger hon.
â Ovissheten var sĂ„ stor, vi gjorde vad vi kunde men fick lĂ€mna allt i guds hĂ€nder, sĂ€ger Oksana.
Alexandra beskriver kÀnslan av att vara pÄ flykt, en kÀnsla av att allting krymper och tillvaron stÀlls upp och ner.
â Jag tittade mig sjĂ€lv i spegeln och allt kĂ€ndes svart. Varje dag försvann en del av mig sjĂ€lv och min personlighet. Det kĂ€ndes som att snart finns ingenting kvar.
Flykten frÄn Kiev gick med bil, tÄg och flyg. Familjen passerade flera olika landsgrÀnser innan de kom fram till Sverige. Alexandra berÀttar att mÄnga mÀnniskor var vÀldigt hjÀlpsamma.
FlyktvÀgen gick via Moldavien vidare till RumÀnien och sedan med flyg till Finland och slutligen Sverige. Familjen har nu spenderat snart Ätta mÄnader hÀr. De bodde först pÄ Cape East i Haparanda och idag har de fÄtt en lÀgenhet i LuleÄ. Hur lÀnge de blir kvar vet ingen.
Daniil, Alexandras make och Filimons pappa, Àr kvar i Kiev lÄngt ifrÄn sin familj.
Alexandra vill framföra hur tacksam hon Àr för all hjÀlp som de har fÄtt pÄ vÀgen, mitt i allt det svÄra.
â Vi Ă€r vĂ€ldigt tacksamma mot folk för deras hjĂ€lp och stöd, det finns mĂ„nga underbara mĂ€nniskor med ett gott hjĂ€rta i vĂ€rlden. Hela vĂ€rlden kĂ€nns som en stor familj för mig nu.
Alexandra Sliusarenko, 28, med sin mamma Oksana Mishko, 51, och sonen Filimon, 4.
Kvar i Ukraina finns Filimons pappa Daniil och Alexandras pappa Volodymyr, samt vÀnner och bekanta. Till vardagen pÄ flykt hör att hemifrÄn fÄ direkta vittnesmÄl frÄn dem som Àr kvar. FrÄn vÀnner som gÄr pÄ begravningar och frÄn dem som vaknar till nya bombanfall.
Alexandra och Oksana försöker mitt i allt hitta det fina i tillvaron och kÀmpar för att Filimon ska fÄ en ljus tillvaro trots att kriget rasar dÀr hemma och familjemedlemmar Àr i fara.
â Ingen trodde att kriget skulle bli sĂ„ lĂ„ngt. Vi trodde nĂ„gra veckor, nĂ„gon mĂ„nad â och nu ser man inte slutet, sĂ€ger Alexandra.
Sommaren 2022. En ukrainsk flagga vajar i Kiev.