Redan i förväg evakuerades en stor del av befolkningen i finska Lappland. Men i Torneå stad, Kemi samt i finska Nedertorneå fick befolkningen stanna kvar. Det berodde kanske mest på att en del av tjänstemännen i myndigheten var nazister. Dessa påstod att det inte skulle bli någon sammanstötning mellan tyskarna och finnarna.
Befolkningen förbjöds att göra i ordning för flykt, men dessa uppmaningar hade ingen inverkan, utan de fortsatte att packa och gömma undan sina tillhörigheter. Alla hölador blev fulla med möbler och dylikt och de grävde ner sina värdesaker. Eftersom männen var ute i kriget var detta kvinnornas uppgift.
I Torneå stad väntade man på en sammandrabbning mellan tyskar och finnar.
Vädret var disigt och det var kväll den 30 september. Mamma och jag åkte över till Finland för att se hur de hade det. Överallt var det tyst som förut och människorna var lugna. Man kunde inte vänta sig att den följande natten var den då sammanstötningen skedde mellan finnar och tyskar.
Jag skall nu berätta hur det gick till där. Under dagens lopp hade fler och fler finska militärer kommit till staden, men de rörde sig omkring obeväpnade. De tyska militärerna drevo omkring och förde samma glada liv med de finska flickorna som de gjort förut.
Det led mot morgon men det var ännu mörkt då det ringde i torgklockan. Detta var signalen till att de drabbade samman. I samma ögonblick började kulsprutorna och gevären smattra.
Det blev rörelse i staden och skjutandet blev allt livligare. Läroverket var omringat av finska militärer eftersom det bodde mycket tyskar där. Finnarna sköt rätt igenom fönstren och därifrån öppnades eld tillbaks.
En del flickor som befann sig där har talat om att de festade hela kvällen, men när finnarna gick till anfall och började skjuta fick de lägga sig på golvet för att kunna skydda sig. Tyskarnas sätt mot dem förändrades, de hotade med att skjuta.
Slutligen när dagen grydde lyckades de rymma ut på gatan. De talade också om att några tiotal tyskar dödades av skotten och en del sårades.
Likaså var den största restaurangen omringad och där var det en kortvarig men livlig kamp.
Många finnar fick offra sina liv när de försökte komma in.
Tyskarna hade en kulspruta på källartrappan och genast någon kom i dörröppningen sköt de, men detta varade inte länge innan tyskarna blev tillfångatagna.
Finnarna hade lagt ut minor på bron mellan staden och järnvägsstationen. Där fanns mycket tyskar som väntade på att få komma in till staden.
Skjutandet tystnade för ett slag men så hördes en hård sprängning. Husen skakade och hundratals rutor krossades. Det var bron som sprängdes. Tyskarna var på väg över bron med pansarvagnar men blev tydligen hindrade.
Därefter öppnades eld från alla håll och det var ett enda visslande av kulor. Sedan var allt fullständigt tyst.
Som jag tidigare nämnt var befolkningen kvar i staden men det var endast två civila personer som miste livet under den natten och detta skedde för att de försökte komma över bron till Haparanda.
Några tiotal personer hade sprungit i nattkläder över sumpmarken till Sverige.
Söndagen den 1 oktober var Torneåhistoriens märkvärdigaste dag.
Hela dagen var mycket lugn och folket var ute på gatorna som vanligt. När det led mot eftermiddag hade finnarna fått mera hjälp sjövägen och när kvällen kom gick de till anfall mot tyskarna som härskade över området där järnvägsstationen finns. Själva stationsbyggnaden var besatt med minor och en del personer som blivit tillfångatagna befann sig nere i källarvåningen.
Där fick de lyssna på vilken kamp det var utomhus och vänta på att i vilken sekund som helst fara i luften.
Men finnarna gick så fort till anfall att tyskarna inte hann göra något motstånd, utan de flydde undan. Det våldsamma skjutandet tände eld på många byggnader. Lågorna var så stora att de syntes flera mil bort. Men nu var faran över för Torneå och striden fortsatte utanför staden.
På måndag morgon den 2 oktober förstod folket att tyskarna närmade sig Vojakkala, byn som ligger mittemot oss. Älven är ungefär 500 meter bred och vi kan med blotta ögat se vad människor har för sig på andra sidan gränsen.
Vi satt och åt frukost då vi tyckte att det började bli mera liv och rörelse på andra sidan älven och samtidigt såg vi en karl springa ned till stranden med bagage och gumman i släptåg. De rodde över till Sverige och av dem fick vi höra att striderna närmar sig Vojakkala och att byborna hade fått order om att avlägsna sig.
Strax därefter var det ett virrvarr av båtar som rodde fram och åter över älven. Man försökte få över så mycket som möjligt.
Vi var nere vid stranden och försökte hjälpa till.
Mest spännande var det att se om hästarna med sina föl orkade simma över älven, för där är ganska hård ström.
En del band kossorna på båtarna och rodde över. Största delen fördes över med pråm längre upp i älven.
Det kom mycket svenska militärer som skulle hjälpa finländarna och jag fick vara tolk för dem.
Varje hus vid gränsen blev fullt med folk, och det kändes som om vi också varit flyktingar. Redan vid elvatiden började tyskarna komma med bilar och de ställde upp fyra kanoner utmed gränsen.
Nu var det liv och rörelse både på svenska och finska sidan.
En del finländare som ännu vid middagstiden befann sig på finska sidan hade stor hjälp av tyskarna när de lastade båtarna. Men när klockan närmade sig fyra hade de pekat åt Sverige och sagt "bom, bom". Då förstod finländarna att de skulle börja skjuta.
Det dröjde heller inte länge innan kanonerna började dundra.
Första gången det smällde tyckte man det var hemskt. Men så småningom blev man van vid det.
Den följande natten kunde nog inte många sova, för de sköt i ett. Likaså dagen efter.
Jag minns att när jag var på väg till posten så stannade jag på vägen för att se när tyskarna sköt. Jag såg hur två män stod bakom varje kanon och tog en kula och släppte ner den i kanonen, samtidigt som det blixtrade och small.
I Oravaisensaari var det mycket livligare kamp. Där i närheten låg kaféet Lilla Berlin och det försökte tyskarna behålla så länge som möjligt, så där stupade både tyskar och finnar.
Finnarna fick ju så gott som bosätta sig på svenska sidan. Det var finländare överallt. Det fanns flera baracker där de bodde.
De svenska militärerna delade ut mat till dem.
Tull- och polismyndigheterna försökte tvinga finnarna bort från gränsen, men det var omöjligt. De ville stanna och se om deras hus skulle få stå kvar.
Den 4:e fortsatte de att skjuta men på förmiddagen kom ett antal flygplan, det påstods att de var ryska. De började fälla bomber.
Mitt emot oss fällde de på två ställen. Vi såg hur bomberna föll ned och stenar och mylla flög högt upp i luften.
På Lilla Berlin fick de fullträff och eftersom man förvarade bensin och ammunition där blev det ett enda eldhav och våldsamma explosioner hördes. De försökte också bombardera en bro, så att tyskarna inte skulle komma fram.
Militärerna fortsatte i snabb takt uppåt landet till norra Finland. Finländarna kunde återvända till sina hem. Då vi såg över gränsen var det full aktivitet. Många hus var svårt skadade, en del uppbrända av tyskarna. Det var några hus mitt emot oss, över älven som brann. I en del av dem hade tyskarna kastat blåbärssylt på väggarna och slagit sönder möbler.
Finnarna var ändå lyckliga om deras hus stod kvar. Då kunde de gå tillbaka hem igen och städa.