NSD rapporterade mycket om den misstänkta gruppvåldtäkten i Piteå tidigare i höstas.
Så länge gärningsmännen var på fri fot hade alla anonyma amatördeckare domen klar: bara invandrare kan göra något så vidrigt.
Men så tvärdog spekulationerna.
Åklagaren, visade det sig, hade anhållit två män som inte alls stämde in i nätrasisternas gärningsmannaprofil.
Fördomarna i skamvrån, som så många gånger förr.
Några veckor därpå rånas en kille i ett så kallat "invandrartätt" kvarter i Boden. Givetvis var spekulationerna igång igen – och till skillnad från våldtäktsfallet var polisen mer frikostiga med signalement nu.
NSD valde att bortse från det, medan vår lokala konkurrent desto mer detaljerat publicerade en beskrivning av männen som hade "svenskt utseende".
Återigen tystnade rasistdebatten, vilket i sig är bra.
Men polisens svepande generalisering ger en unken eftersmak som vägrar släppa.
Vadå "svenskt utseende"? Vad signalerar det i ett land med så många generationer invandrare?
Att medborgare i vår del av världen bara är ljushyade må vara en inskränkt dröm för Jimmie Åkesson men den människosynen tillhör det förgångna.
Ändå använder sig polisen av dylika beskrivningar angående etnicitet.
Länspolismästare Håkan Karlsson borde tänka noga kring detta, inte minst med tanke på den aktuella skandalen i Malmö och registreringen av romer.
Generellt är NSD restriktiva gällande signalement, särskilt apropå hudfärg. Skälen till det är flera:
1. Etnicitet är sällan relevant för brottet i sig, enligt pressetiska regler. Det handlar inte om politiskt korrekthet – utan om adekvat journalistik.
2. Hur vet vi att signalementen stämmer? Vittnen kan minnas fel och folks uppfattningar om ljus-mörk, kort-lång och så vidare är sällan överensstämmande.
3. Initiala uppgifter i tidningsspalterna påverkar vittnen och därigenom polisens utredning.
4. Detaljerade signalement och andra beskrivningar drabbar oskyldiga. Ta cyklisten i Boden nyligen, som orsakade enormt polispådrag eftersom villaägarna trodde att han var den notoriske inbrottstjuven.
Men frågan är inte enkel.
Allt oftare för vi tvärtom diskussionen huruvida signalement är befogade att publicera.
Huvudanledningen är helt enkelt att motverka spekulation, ge svar på allt som går att få bekräftat och upplysa er.
Med tanke på krönikans inledande brottsfall går det att argumentera för att detaljer om hudfärg (snarare än etnicitet) rentav skulle motverka den spirande rasismen i Norrbotten. Samma sak gäller andra brott, statistiskt sett.
Ju mer knapphändiga uppgifter, desto oftare en felaktig debatt om exempelvis integrationsproblem.
10 000-kronorsdilemmat: Är detaljerade signalement – inklusive hudfärg – någonsin relevanta för publicering, förutsatt att polisens vittnesuppgifter är samstämmiga och bekräftade?
Hur allvarligt måste brottet vara? En seriemördare? En hopplös inbrottsvåg?
Debattera gärna frågan vidare på NSD:s nyhetssajt.