SkĂ€rgĂ„rdsborna minns med förskrĂ€ckelse hur de tidigare bemöttes i kapellet pĂ„ SmĂ„skĂ€r. Barn har haft mardrömmar. Tavlan med en Jesus utan ögon, ögon som i vissa vinklar plötsligt började stirra pĂ„ dig under mĂ€ssan, har etsat sig fast. Men nu Ă€r den borta. Den fĂ„r âvilaâ ett tag som prĂ€sten Sarah Lantz utrycker det.
I början av juli fyllde hon hela kapellet under den Ärliga sommarmÀssan, men sÄ Àr hon en av öborna numer. För tvÄ Är sedan kom hon till öns kapell som av en hÀndelse. Egentligen Àr det bara rutinerade prÀster som fÄr ta de eftertraktade mÀssorna ute i skÀrgÄrden under sommaren. Men eftersom ett par ville vigas av just henne fick hon Äka ut.
Under ceremonin gick den blivande mannen Peter runt pÄ ön och hÀnfördes av den vackra miljön i Kyrkviken. DÄ kastade en öbo ut att en nergÄngen stuga skulle sÀljas, nÄgot som sÀllan hÀnder. De flesta stugor gÄr i slÀkten, men nu ville de ha in nytt blod pÄ ön. Och en prÀst passade perfekt.
â Allt gick sĂ„ fort. Tre veckor senare var det gudstjĂ€nst igen och dĂ„ hade vi pratat om stugan. Nu var det som livet fick ett helt annat allvar. Det var som att bli gravid, vi mĂ„ste bestĂ€mma oss vad vi vill, sĂ€ger Sara Lantz.
â De sa att vi fick stugan. Men vi mĂ„ste bestĂ€mma oss.
Nu har de den hÄrda vÀgen fÄtt lÀra sig skÀrgÄrdslivet. PÄ botten ligger ett antal bÄtpropellrar efter grundstötningar och sakta men sÀkert börjar de lÀra sig de outtalade etikettsreglerna pÄ ön.
â Vi fick tidigt lĂ€ra oss att vi mĂ„ste köpa tidningen nĂ€r vi kommer ut till ön. Vi trodde först att alla kom till bĂ„ten för att de var nyfikna pĂ„ hur det var att köra ut hit. Men de vĂ€ntade pĂ„ tidningen, sĂ€ger Sarah Lantz.
Nu har de lÀrt sig. SvÄrigheten Àr bara att spÄra tidningen mellan stugorna. Men ofta dyker den upp framÄt kvÀllen.
NÀsta prövning blev Sarahs fiskallergi.
â Det var nĂ„gra frĂ„n en annan vik och gav oss nĂ„gra hinkar strömming. Och jag tĂ€nkte hur jag skulle sĂ€ga att jag var allergiker, nĂ€r jag bosatt mig mitt i ett fiskelĂ€ge. Jag tordes inte sĂ€ga nĂ„got nĂ€r jag var ny. Men nu har det spridits ut av andra. Det Ă€r vĂ€l som att vara vegan i Jokkmokk.
Solen steker över viken. Sarah Lantz drar pĂ„ sig ett par gummistövlar och traskar igenom den lĂ„ga vĂ€xtligheten mot kapellet. Hon berĂ€ttar om vanan bland öns barn att klĂ€ttra upp pĂ„ taket. Men ocksĂ„ att de sökt hennes hjĂ€lp för att driva ut spöken. Kapellet pĂ„ SmĂ„skĂ€r Ă€r det Ă€ldsta i LuleĂ„ skĂ€rgĂ„rd och började byggas 1710 efter att LuleĂ„bor skrapat ihop pengarna. PĂ„ SmĂ„skĂ€r finns en stark stolthet över kapellet. Enligt Sarah Lantz skulle det inte vara problem med att skrapa ihop frivilliga om det behövdes mĂ„las om. Ăven pĂ„ sommarens mĂ€ssa var det en vigsel, denna gĂ„ng av ett par öbor.
â Det Ă€r trevligt nĂ€r mĂ€nniskor vill bjuda hela ön och Ă€ven församlingsbor frĂ„n stan pĂ„ det hĂ€r. MĂ„nga i dag vill ha en privat ceremoni med dop och vigsel med bara nĂ„gra inbjudna. Den integriteten har inte funnits förut i krykans historia och hĂ€r ute pĂ„ ön finns inte det. Jag tror inte det Ă€r sĂ„ vanligt inne i stan att ha en vigsel mitt i en högmĂ€ssa. Men det skulle vara vĂ€ldigt glĂ€djande för mĂ„nga, sĂ€ger Sarah Lantz.
Hon menar att det finns stora likheter med livet i fjÀllen.
Men vad hĂ€nder dĂ„ med den âonda Jesusâ-bilden? Enligt Sarah Lantz kan den komma tillbaka frĂ„n domkyrkoförsamlingens gömmor om ett par Ă„r.
â Den Ă€r ju lite speciell. Den hör ihop med kapellet. Men jag tror att nĂ€r vi sĂ€tter upp den igen sĂ„ blir det lĂ€ngst bak i kyrkan. Det Ă€r en stark tavla och har vi den dĂ€r framme sĂ„ mĂ„ste man se pĂ„ den. Fast den hör hemma hĂ€r.