Det sägs att historien ses bäst genom den lilla människans öga. För ett antal år sedan hade jag nöjet att samtala med Elma Drugge om hennes flykt till Sverige på grund av Lapplandskriget, 1944. Elma hade en minnesvärd historia att berätta. Måhända lite mer strapatsfylld än de flestas. Tyvärr avled hon 2019, 98 år gammal. Hennes historia lever. Hon föddes i byn Perunkajärvi fyra mil norr om Rovaniemi. Familjen bestod av far och mor, fem systrar och tre bröder. De hade tio kor, en liten livsmedelshandel och hade det gott ställt med den tidens mått. I början av september 1944 kom dråpslaget som skulle förändra familjens liv.
– Det kom några karlar och sa att tyskarna kommer. Vi har en dag på oss att lämna byn, de bränner allt och skjuter djuren, berättade Elma.
Bröderna var vid fronten, den yngsta var bara 17 år. Mamma sattes på tåget med småsyskonen och hamnade så småningom i Byske. Byns tjugoåriga flickor fick uppgiften att föra djuren på gårdarna i säkerhet, ett 50-tal kor och lite får.
– Vi var fem stycken Jag, Aino, Lempi, Alma och Edit. Till Haparanda, sa de och pekade åt vilket håll vi skulle gå.
De gick två mil om dagen med boskapen. Det var svårt att få tag i mat så de slaktade en del får efter vägen. Efter två veckor kom de fram till Torneå och sedan över bron till Haparanda.
– När vi gick över bron sjöng vi finska nationalsånger, det kändes hemskt att få lämna sitt land. Men det fanns en dubbel känsla, efter vägen var vi hela tiden rädda, nu släppte det. Livet omkring oss var som vanligt, folk skrattade och var glada. Vi fick choklad och limpsmörgås, det är det godaste jag någonsin ätit.
Flickorna fick marschera upp till några baracker i Oja, där de skulle sova. Men si det gick inte för sängarna var fulla av löss. Flickorna sov på träbänkarna i matsalen. Dagen därpå blev det godståg till Morjärv med djur och allt.
På stationen var det liv med hästar, kor och folk. En gammal kronojägare skulle fungera som tolk åt flickorna och visa vägen till Långsel. De gick till Ytterträsk och sedan tvärs över skogen. Långselsborna hade byggt en provisorisk lagård där en del kor skulle inhysas, vissa skulle ta plats hos byns bönder.
– När vi kom fram stod Långselsborna och väntade, alla var fint klädda. Vi var smutsiga och svettiga och håret hängde i stripor. Jag skämdes för mitt utseende men vi kände oss välkomna. Den gamle kronojägaren var en rolig man, han skämtade en del med oss och när vi kom fram till byn pekade han på en yngling som hette, Sixten, ”han skall du gifta dig med” och så blev det.
Flickorna fick matkuponger och en gång i veckan åkte de ner till Morjärv för att handla mat.
– Vi behövde inte köpa någon mjölk för de hade vi i överflöd. Överskottet skickades till mejeriet i Töre. Vi fick aldrig något betalt, de räknade nog jämt som jämt med matkupongerna.
Hösten 1944 och påföljande vinter flödade och skummade kärleken i Långsel värre än Töreälvens vårflod. Långsel kommer aldrig mer att uppleva något likartat, vågar jag påstå.
I maj 1945 var kriget slut och korna skulle tillbaka till Perunkajärvi. Avskedskyssarna var många och löften gavs. ”Vi kommer till hösten”.
– Från Morjärv till Haparanda var det täckta boskapsvagnar. Från Torneå till Rovaniemi var det öppna vagnar och de gick så sakta, det tog evinnerlig tid, rälsen var bara provisoriskt lagd. En kall nordlig vind blåste, jag har aldrig frusit så mycket som då.
I Rovaniemi var hela staden nerbränd. Vägen till Perunkajärvi var minerad och broarna sprängda men flickorna med korna hade änglavakt och överlevde de fyra milen.
– När vi kom till byns vägskäl blev korna som galna och lade av i galopp, de kände igen sig.
Flickorna kom tillbaka, en viss oro hade funnits hos vissa och Långsel fylldes sakta med barnskrik. Elma kom att gifta sig med Sixten Drugge, Aino med Ivan Hellman, Alma med Hilding Hellman, Lempi med Holmfrid Andersson och Edit med Gunnar Henriksson.
Alla paren har lämnat jordelivet idag.
Elma var en fascinerande kvinna. På 50-talet var hon en framstående skidåkare och har ett välfyllt prisskåp. Hon har skrivit dagbok hela sitt liv och har nu en tjock lunta, tyvärr för oss, skriver hon på finska. På 70-talet fick hon hederspris vid en novelltävling i Rovaniemi, där hon berättade om sitt liv.
Under kriget annonserade finska tidningar om brevskrivare till frontsoldater som inte hade några anhöriga. Elma ställde upp och skrev tröstande ord till fem frontsoldater i deras svåra stund.
Elma har byggt en liten stuga i Perunkajärvi som hon besökte några veckor varje sommar.
Generalöversten Lothar Rendulic gav order om mordbränderna i norra Finland. I Nürnbergrättegången dömdes han till 20 års fängelse. Han frigavs efter 3 år. Ett lindrigt straff för att bränna ner Rovaniemi och mer därtill.