KRÖNIKA Välfärdens framtid är i fara. Ska vi behålla dagens standard i vård, skola och omsorg behövs det mycket mera pengar och många fler som jobbar i välfärden.

Det konstaterade finansminister Magdalena Andersson (S) på en presskonferens i onsdags.

För att klara biffen behöver vi omfördela resurserna i samhället. Men både Andersson och statsminister Stefan Löfven (S) undviker notoriskt att ta begreppet ”omfördelning” i sina munnar. Istället använder de sitt nya favoritord ”prioriteringar”.

Vi känner igen jargongen. Välfärden ska prioriteras framför skattesänkningar, brukar det heta. Som om det redan fanns tillräckligt med resurser i den offentliga kassan.

Finansministern konstaterar att det snart finns ett stort gap i statsbudgeten.

År 2026 kommer välfärden behöva 90 miljarder mer för att upprätthålla dagens standard. Det är dubbelt så mycket som hela rättsväsendet får av statsbudgeten idag.

Detta beror framförallt på att andelen äldre blir fler och fler.

Här finns också stora regionala skillnader. I en storstad kommer andelen över 80 år vara fem procent år 2030, i en landsbygdskommun blir det dubbelt så många.

Inom sju år behöver Sverige 560 nya äldreboenden och 75 nya vårdcentraler.

Dessutom behöver fler än hälften av alla som får ett jobb välja ett välfärdsyrke, fram till 2026. Idag gör bara en fjärdedel det.

Lägg på detta att välfärden redan har ett skriande behov av mer folk. Förskollärare och sjuksköterskor är det mest akuta.

Vi pratar alltså bara om vad som krävs för att välfärdens standard ska kunna hållas på samma nivå som idag. Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare välfärd?

Det grundläggande problemet är att samhällets resurser centraliseras och privatiseras. Ty pengar är egentligen inte ett problem. Det gäller bara att hitta och fördela dem.

Medborgare som betalar den högsta kommunalskatten får minst välfärd tillbaka – och vice versa. Nyligen kom nyheten att den välgödda Stockholmskommunen Danderyd behöver höja skatten med 1,40 kr. Vilket kommunledningen gråter floder över. Danderyd har i nuläget en skattesats på 29,63 procent och kommer efter höjningen betala 31,03 procent i kommunalskatt. I Överkalix ligger skattesatsen på 34,14 procent. I Danderyd är den genomsnittliga årsinkomsten 555 600 kr. I Överkalix är den 263 000 kr.

Att Danderyd behöver höja skatten med ett par kronor drabbar ingen fattig. Men det gör det ifall Överkalix tvingas till detsamma. Det är glesbygdskommunerna som tar smällen om staten lämnar walk over.

För det är invånarna i Danderyd som gynnas av den statliga politiken. Det är de rikaste som gynnas av boränteavdrag, RUT-avdrag och slopad värnskatt.

Centrum och periferi är dock inte bara en fråga om stad och land, utvecklingen är densamma inuti städerna. I det sönderprivatiserade Stockholm har vårdresurser koncentrerats i höginkomstområden, på bekostnad av medel- och låginkomstområden.

Omfördelningen måste alltså vara både vid och bred. Omfördela, från centrum till periferi, från överklass till arbetarklass.

Kommunerna har inte förutsättningar att åstadkomma detta på egen hand. Det är statens – den socialdemokratiskt ledda regeringens – ansvar.

Trycket inifrån socialdemokratin växer. LO har ropat efter stora satsningar på välfärden. SSU kräver politik för jämlikhet som villkor för att fortsätta stödja Januariavtalet. Den nystartade sosseföreningen Reformisterna driver på för att regeringen ska sluta betala av en statsskuld som knappt finns, för att istället göra satsningar som minskar klassklyftorna.

Ta bladet från munnen, Andersson och Löfven! Nöj er inte med dagens standard, bygg ut den offentliga välfärden mer än så.

Ni kommer inte undan med knapphändiga prioriteringar – välfärd och jämlikhet kräver omfördelning. Verktygen stavas statliga lån och skatter.

Ta från Danderyd, satsa på Överkalix.