Krönika Kom ihåg att ”sjunga” pausen, sa körledaren. Och vi gjorde det och det blev så mycket bättre.

Jag lyssnar helst på klassisk musik. Det har jag gjort sedan småskolan tack vare Finska nationalbaletten som spelade Tjajkovskijs balett ”Svansjön” för skolorna runt om i landet. Det blev min barndoms största konstupplevelse. Hemma byggde jag sedan en scen på vår kökssoffa för att återskapa vad jag varit med om, utan så mycket annat stöd än fantasin. Radion spelade visserligen en del klassisk musik men det skulle dröja några år innan det visades på TV.

Nu finns ju den fina teknikaliteten Youtube (skivspelaren hör ju till historien, åtminstone min). Genom någon extra pinal till datorn kan man i sitt eget hem förflytta sig till konsertsalar världen över. Se orkestermedlemmarna på sina stolar, mer och mer stillnande och inåtvända, se dirigenten och eventuella solister tåga in under välkomstapplåderna. Och sedan som genom ett trollslag: en tystnad. Ytterligare ett trollslag och musiken tar över.

Alla konserter är givetvis inte bra. Den traditionsenliga sommarkonserten i Schönbrunn i Österrike var mindre lyckad. Inte bara för att programmet verkade malplacerat i den historiska slottsmiljön, utan också för att den populäre kapellmästaren verkade lite okoncentrerad. Kanske kände han sig inte lika hemmastadd med Wienerfilharmonikerna som med ungdomarna i de sydamerikanska orkestrarna. Hans pauser kändes inte helt övertygande och följaktligen inte spelet heller. Det är ju i pausen man hämtar kraft, tar sats till det kommande.

En dirigent som aldrig sviker är Leonard Bernstein, som lever kvar tack vare alla fantastiska inspelningar. Hans tolkning av Beethovens femte pianokonsert är en av mina outsinliga källor. Alltså inte ”Beethovens femma”, den mest berömda symfonin, som bland annat August Strindberg lär ha lyssnat på. Hans pauser med efterföljande furioso har nog lett många över depressionens och handlingsförlamningens osynliga trösklar.

Denna pianokonsert lyssnade jag på i den lilla ”konsertsalen” med en ung asylsökande som precis fått sitt tredje avslag. Jag berättade om trollkarlen Bernstein, även pappa till musiken i West Side Story, och solisten Krystian Zimmerman och om musikens roll för judar och andra förtryckta. Jag vet inte vilken roll Beethoven spelade för den unge mannen men han fick i alla fall ruska av sig de tunga tankarna en stund. Och han fick stanna!

Vi omges av kaskader av prat. Det är påannonser och avannonser och förklaringar hit och dit. Man faller den andra i talet i ett flåsande tempo och med högt tonläge. Alla verkar så överhettade. Varför, undrar man, det handlar ju mera sällan om liv och död för oss – åtminstone på kort sikt. Här skulle jag vilja rekommendera ett stycke bra musik, gärna klassiskt, att hämta andan i.