Efter att Liberalernas valberedning – visserligen inte eniga, men i alla fall – under måndagen fattat beslutet att nominera Nyamko Sabuni till partiledare, verkar partiledarstriden mellan henne och Erik Ullenhag närma sig sitt slut. Själva omröstningen sker på fredag – men allt tyder nu på att det blir Sabuni som leder partiet in i framtiden.

Nomineringsprocessen har varit fylld av överraskningar, regeldispyter och oväntade drag – men det ska mycket till för att ett svenskt politiskt parti ska gå emot såväl valberedningen som en överväldigande majoritet av länsförbundens nomineringar.

Vägen dit har närmast varit en provkarta på hur man misslyckas med att genomföra demokratiska reformer: Tanken var att omröstningarna i länsförbunden skulle ge nästa partiledare ett starkt och tydligt mandat från medlemmarna – men oavsett slutresultat har effekten blivit den motsatta.

Artikelbild

| UTMANARE. Erik Ullenhag är också tidigare integrationsminister, och ser i nuläget ut att utmana valberedningens förslag på fredagens landsmöte.

Vad det eventuella resultatet innebär för regeringssamarbetet återstår att se. Det finns en bild av att valet av Sabuni också innebär ett ställningstagande emot Januariavtalet och budgetsamarbetet med regeringen. Det kanske det är – men det betyder inte att vare sig mandatfördelningen i riksdagen eller majoritetsförhållandena inom Liberalerna eller i väljaropinionen har förändrats på något meningsfullt sätt.

Inte heller hade regeringen nödvändigtvis suttit säkrare med Erik Ullenhag som partiledare. Liberalernas grundproblematik hade nämligen kvarstått – de är ett litet parti som har svårt att komma fram i debatten och är oroade över att åka ur riksdagen i nästa val. Sådana partier är sällan den tryggaste förhandlingspartnern.

Men just därför är det faktiskt värt att ägna i alla fall ett litet ögonblick åt att fundera hur det kunde gå så här. Egentligen borde ju det politiska landskapet som vi befinner i just nu vara bland de mest gynnsamma för ett liberalt parti; när Moderaterna snabbt rört sig högerut, har ett utrymme i mitten lämnats kvar.

Den liberala partigruppen ALDE stärkte sina positioner på både de konservativas och socialisternas bekostnad, och även om Emmanuel Macrons stjärna falnat en aning sedan han valdes 2017 så hade det just i hans spår varit lätt att se en framtid för ett parti som det före detta Folkpartiet;

den franske premiärministern står för precis den kombination av ekonomisk högerpolitik och progressiv politik i värderingsfrågor som hade kunnat vara en väg framåt för Liberalerna.

I svensk politik har den rollen i stället tagits av Centerpartiet. Och det är talande att Liberalerna har misslyckats på den punkten – Jan Björklund är en karismatisk och skicklig debattör, men hans militäriska stil, envetna fokus på skolfrågan och på hårdare krav lämnade ett parti som var dåligt rustat för att vara just liberalt.

Kvar är ett parti med starka åsikter i en rad frågor – skolan, Europa och försvaret till exempel – men som i alla fall för en utomstående verkar sakna samband med varandra. Var och en för sig är de nog så viktiga – men det är svårt att se hur de bildar ett sammanhängande helt.

För medan var och en av frågorna har sina tillskyndare, så finns det inget självklart sätt som de förenas på; man kan mycket väl vilja ha hårdare krav i skolan utan att vilja gå med i NATO, eller vurma för EU utan att vilja se en upprustning av Gotland. Det är helt enkelt svårt att föreställa sig den väljare som vill dricka just den här cocktailen – och det problemet är kvar oavsett vem som blir partiledare på fredag.