Jag ringer makten och klagar på för stora förskolegrupper, man är ju där varje dag, man vet hur det ser ut i det politikerna kallar för verkligheten.
Man har sett hur kaosigt det kan vara med över tjugo barn i en grupp och framförallt har man hört hur det låter. Jag får tinnituskänsla av en eftermiddag på mina barns förskola och då gör personalen verkligen allt för att dämpa ljudnivån. Man frågar makten hur barnen och personalens arbetsmiljö är. Skolverkets rekommendationer är ju femton barn per grupp, hur ser makten på det?
Men det enda svar man får från makten är hänvisning till det aktuella kvotsystemet. Det där kvotsystemet kittlar mig obehagligt i halsen och jag får lust att kräkas.
Så här är det med kvotsystemet: Varje barn utifrån dess ålder förtjänar en viss andel personal och där ligger min kommun bra till får jag veta. Kiruna har mer personal per barn än genomsnittskommunen i Sverige. Men det är ju inte sant. På pappret, javisst, men kom till förskolan en vanlig måndag morgon. Personalen är sjuk eller är hemma med egna sjuka ungar och det finns inga vikarier att ringa in. Idag heller. Det är vikariebrist och barngruppen är ju lika stor oavsett om förskolläraren är där eller inte. Barnen gör inte sig själva till halva människor för att passa in i kvotsystemet och efter personaltätheten. Barn är 100 procent människor.
Är kvotsystemet till för människornas skull eller för sin egen skull? Och har personal på förskolan och barn sagt att det här kvotsystemet är bra för dem?
Och nu är barnkön lång till Kiruna kommuns förskola också, så makten ska trycka in lite fler barn där det nu går. Politikern vill lugna upprörda föräldrar och säger att det följer personal med barnen. Ni vet, efter det där kvotsystemet.
Var ska man hitta den personalen är inte klarlagt. Och pratar man med befintlig personal så vet de om att det kommer fler barn, men fler händer har de inte hört talas om överhuvudtaget.
Och ingen makten vill ta i tång i den frågan vi föräldrar pratar om, det förskolans personal ofta nämner. Att barngrupperna redan är för stora. Och att fylla på med ännu mer barn känns inhumant. Det finns liksom ingen maxgräns för hur många barn det får vara i en barngrupp.
Nu är det så här att förskolan har en massa mål att jobba mot, man ska försöka fostra barn i demokratisk anda, väcka deras nyfikenhet för bokstäver och matematik. Förskolans personal ska se varje individ i gruppen och ta hänsyn till dess särskilda behov. Förskolan ska samarbeta med föräldrarna. Med mera, med mera.
Kan man nå upp till det här med stora barngrupper och lite personal? Är det möjligt? Och viktigaste frågan: Vad händer med ungarna om man inte kan uppnå målen?
I Stockholm springer föräldrar runt innan förskolestarten för att kolla upp förskolans pedagogik, inriktning, utevistelse, och om leksakerna är enligt önskemål.
Föräldrar har frågor om hur personalen ser på könsroller och hur fröknarna möter barnets behov? Det känns väldigt surrealistiskt för mig som Norrbottensmamma.
För mig är frågan: Kommer personalen på förskolan kunna ta hand om mina barn när jag stänger dörren? På den basnivån är det.
Och tyvärr, jag kan inte ta bort mina ungar från förskolan i protest mot kommunen och placera dem någon annanstans. Så ser konkurrenssituationen inte ut.
Vi föräldrar får stå med mössan i handen och säga: Tack och Amen kommunen för att våra barn får plats på förskolan och yttrar vi något om stora barngrupper får vi ett kvotsystem nedkört i halsen.