Psykiskt påfrestande med ofrivillig barnlöshet

Att vilja få barn, att försöka skapa ett liv månad efter månad, men istället för ett positivt gravidtest mötas av menstruation om och om igen är psykiskt knäckande. Att sedan ha det så år efter år tär också på kärleksrelationen och påverkar det sociala livet. Det berättar ett par Helg intervjuat om ofrivillig barnlöshet.
Luleåparet som inte lyckats bli gravida tillsammans vill vara anonyma. Inte för att det är något skamligt, utan för att duon inte orkar med frågor från omgivningen just nu. Kvinnan är inne i en period av hormonbehandlingar för att öka förutsättningar för att befruktade ägg ska fästa i livmodern. Tidigare har kvinnan hormonbehandlats, fått ägg utplockade från livmodern, och äggen har provrörsbefruktats med makens spermier. Kvinnan har redan fått ett befruktat ägg infört, men det ville inte fästa och graviditet uteblev alltså.

De andra äggen är nu nedfrusna i väntan på att återinföras i livmodern för ett andra försök.
- Våra familjer vet om att vi försöker få barn, och några av våra vänner också, säger kvinnan som vi kan kalla för Eva.
Hon och sambon, vi kallar honom för Per, har varit tillsammans länge och försökt få barn i fyra år nu.
- Visst är det jobbigt och man undrar varför det inte fungerar, men jag tror inte det är värst för mig. Det är inte min kropp som utsätts för en massa hormoner, berättar Per.
Han får på ett sätt vara klippan i relationen och stå för lugnet.
Paret bor i en välstädad lägenhet i Luleå och har allt ordnat omkring sig med arbete och ekonomi. Att barn skulle inkluderas i deras liv var självklart.
- Vi har provat allt, summerar Per.
- Sex varannan dag, sex vart tredje dag för att spermierna ska vara mer uthålliga. Jag har slutat snusa. Hon har legat med benen uppåt efter vi haft sex, vi har haft sex på bestämda tider, vi har försökt slappna av, allt, säger Per.

Eva säger att sex tillslut blir något man bara gör för att försöka få barn, erotiken och innerligheten kommer i skymundan. Istället för att vara kroppar blir man lite av maskiner i produktion.
- Men nu har vi faktiskt lagt det där bakom oss. Vi hoppas nu på IVF och har sex som alla andra, för att vi vill. Det känns bra att inte behöva detaljstyra till och med kärlekslivet.
Vid tidigare undersökning hittade man inget direkt fel på paret, man vet alltså inte varför de inte blir gravida.
- Visst tänker man ibland att det kanske är fel på oss som par, att vi egentligen inte ska ha barn tillsammans, att vi inte ska bli föräldrar tillsammans, säger Eva.
- Ibland säger jag till honom att det är lika bra att han lämnar mig, hittar någon annan att få barn med.

Eva har tagit situationen hårdast.
- Jag försöker verkligen att inte hela tiden tänka på det, men ibland är det svårt och jag hamnar i mina svackor och blir deppig. Det är tufft varje gång mensen kommer och jag undrar varför det är så här just för oss. Sen har jag gått på så många hormonbehandlingar och det påverkar humöret. Jag vet knappt vem jag är egentligen.

Men hon försöker ändå hålla modet uppe, har ökat lite i vikt för att klara en befruktning lättare, lever hälsosamt och tänker att hon har tiden i sin hand.
Eva har inte fyllt trettio år ännu och är alltså i mycket fertil ålder, hon har flera år på sig att försöka bli gravid. Lyckas hon inte bli med barn, finns det flera år att fundera och förbereda sig för eventuell adoption.
- Idag känns adoption inte lika främmande som det gjorde för ett år sedan, säger Per. Jag antar att det är en process att komma dit.

Han har funderat en del på varför paret i första hand vill ha biologiska barn.
- Handlar det på något sätt om att man vill föra sina gener vidare? Att man vill se sig själv i sitt barn, funderar han.
Eva nickar och tillägger;
- Men jag tror att om man adopterar, så kommer man älska det barnet som sitt eget. Men nu försöker vi det här först.