LEDARE Diverse förståsigpåare – statsvetare, ledarskribenter och även folk i de egna partileden – brukar ibland lägga pannan i djupa veck och tala om att socialdemokratin saknar en vision, en sammanhängande berättelse.

De kan aldrig ha lyssnat på ett tal av S-ledaren Stefan Löfven.

Redan i sitt installationstal på S-kongressen i Göteborg 2013 formulerade Löfven en sådan berättelse.

Löfven beskrev hur han kom som fosterbarn till lilla Sunnersta i Ångermanland knappt ett år gammal. Hans liv var långt ifrån utstakat.

”Men mina blivande föräldrar tog ansvar för mig. Jag blev en del av en familj och fick en bra uppväxt. Och ju äldre jag blev, desto fler var det som hjälpte till. När jag började skolan. När jag kunde läsa vidare. När jag fick mitt första jobb”, sa Löfven.

Löfven talade om hur denna vardagliga solidaritet stärkte honom.

”Jag såg hur andra människor tog ansvar – inte bara för sig själva; utan också för mig. De gjorde att jag kunde känna mig stark och fri”, konstaterade han.

På det sättet vill Löfven även forma samhället. Det är hans vision om det goda folkhemmet.

”Vill vi att alla människor i Sverige ska vara starka och fria – då finns det inget bättre sätt att se på varandra än som jämlika systrar och bröder. Då ska vi bygga vårt samhälle som vi vill att en bra familj ska vara. En familj där varje människa gör sitt, men där vi också tar ett gemensamt ansvar för varandra”, sa Löfven.

I talet gav han en rad exempel på hur dessa grundvärderingar omformas till praktisk politik.

Han berättade om mamman som jobbade som hemsamarit och åkte runt på en moped för att hjälpa de äldre i byn med matlagning, städning och annat som behövde göras – solidarisk välfärdspolitik i vardagen.

I andra sammanhang har Löfven talat om oron när hans fosterpappa blev arbetslös och vikten av en schysst A-kassa.

I lördagens linjetal på S-kongressen i Örebro fortsatte Löfven att utveckla denna socialdemokratiska berättelse. Han beskrev betydelsen av kunskap och bildning för alla – inte bara för dem som är födda med guldsked i munnen eller har högskoleutbildade föräldrar.

”Det är grunden för att en sådan som jag, efter grundskola, gymnasium, yrkesutbildning – och studiecirkel efter studiecirkel i nästintill oändlighet – kan stå här framför er, som statsminister”, sa han.

Det är en ideologi som handlar om att ge alla människor, oavsett deras bakgrund, chansen att växa och utvecklas.

I dag kokar det ned till 30.000 nya platser på högskolan och yrkeshögskolan. Lärcentrum. Ett nytt studiemedelssystem. Folkhögskolor och bildningsförbund. Kompetensutveckling på arbetsmarknaden.

En sådan jämlikhetsinriktad kunskapspolitik är dessutom helt avgörande för Sverige som industrination.

”Sverige kan aldrig konkurrera med löner i yuan, dong eller rupier. Men vi kan göra det genom kunskap, kompetens och hög kvalitet”, underströk Löfven i sitt tal.

Med andra ord: Rättvisesträvanden och ekonomisk rationalitet går hand i hand.

Det är därför som Löfven och hans parti vill bygga ett samhälle som är lika gott för kassörskan som för konsulten.

Om detta bör också fler socialdemokrater än Stefan Löfven tala under de närmaste åren.

Socialdemokratins politiska motståndare utmålar gärna partiet som gammaldags och hopplöst passé. Men det finns inga skäl för socialdemokratin själv att fastna i den fällan.

Idéerna om jämlikhet och solidaritet är inte omoderna.

Hjalmar Brantings vision om att ge att ge alla människor möjligheter att förverkliga ”sina bästa stämningars längtan” fungerar även i dagens Sverige.

För Branting handlade det om åtta timmars arbetsdag och rösträtt. Nu handlar det om kunskapsreformer.

Hur långt dessa reformer räcker för att vinna val återstår att se.

I grund och botten är det dock en vettig politik som borde tilltala ganska många svenskar.

Socialdemokraterna behöver inte vara rädda för att fortsätta vara socialdemokrater, för att uttrycka det enkelt.