Tillbaka i vardagen, men ändå inte.
Hon hade varit på isen hela dagen och batteriet till mobilen var slut. Vid 15-tiden nåddes hon av beskedet ”jag mår bra”.
– Hans mobil var på väg att dö. Men jag hörde att han var skärrad på rösten.
Då kunde hon inte föreställa sig vad som hänt. Hon trodde i stället att han fått rycka in och jobba som sköterska, att han var i färd med att rädda personer som dragits med.
När han väl kom hem till Lövskär sade han ”Jag trodde att jag aldrig mer skulle få höra din röst”.
– Sedan berättade han vad han varit med om. Jag förstod att han varit med om något traumatiskt. Han berättade flera gånger att de grävt fram honom.
"Lika tagen varenda gång"
På tisdagskvällen konstaterar hon:
– Det tar ett tag att förstå. Jag har fått höra det om och om igen. Man blir lika tagen varenda gång.
Tror du han hade nytta av sin utbildning?
– När han låg där under snön förstod han att det var viktigt att ta det lugnt, spara på syret.
Efter att han blivit framgrävd ur snömassorna stod läkare omkring honom för att se till att allt stod rätt till.
– Han konstaterade själv att allt var okej. Han var tagen när han kom hem. Han brukar sällan visa när han är berörd. Han har verkligen varit skör, säger hon och berättar att han grät och grät när han tittade till tvååringen Noralie.
Överlevnadsfest
På måndagen valde hon också att ordna en överlevnadsfest, dit anhöriga och nära vänner kom för att höra vad som hänt och prata av sig.
– Jag blev överväldigad. Det var fullt med folk, det går inte att beskriva. Mor är inte nöjd med att jag tar risker, säger Christoffer Mäkitalo.
Han säger sig också numera vakna upp med en stor ödmjukhet och vara emotionellt berörd.
32-åringen säger att han åkt utför sedan han var liten, med uppehåll för den tid då barnen kom.
– Sista tio åren har jag åkt jättemycket, hela våren. Sista åren lite extra mycket när jag jobbat som sjuksköterska.
Omskakande
Han trodde inte heller att han skulle agera så rationellt, där under snömassorna.
– Jag kunde inte tänka mig det i min vildaste fantasi. Jag hade nog trott att jag skulle få panik.
Christoffer Mäkitalo valde att gå till jobbet då han kände sig stabil. Dessutom handlade det om kurs, inga färder i ambulansen.
– Jag tror inte jag hade klarat av att vara ute på gatorna. Men det var skönt att träffa kollegor. Det här har skakat om en del människor.
Nya äventyr väntar, om än inte i samma omfattning.
Om två veckor bär det av till fjälls igen.
– Friåkningen tänker jag aldrig släppa.