Luleå kommun är på väg att slarva bort landets finaste musikfestival, Musikens Makt. Man vill inte tro att det är sant. Musikens Makt är känd som en av landets bästa musikfestivaler, en musikfest helt befriad från öltält.

I stället för att hylla Musikens Makt för det fina den har skapat genom åren, väljer politikerna att inte skjuta till de pengar som behövs för att den ska överleva. Mycket oroande, nu riskerar Luleå att bli en kallare plats att leva på.

Lite fakta och historik kan kanske behövas för att vi ska förstå hur bra Musikens Makt är: I år arrangerades festivalen för tionde gången. Den startade 2010 och har vunnit stor respekt. 2015 vann Musikens Makt priset för "Sveriges mest nyskapande festival" på musikbranschmässan Sweden Live.

Själv har jag många fina minnen från åren med Musikens Makt. Det som slår mig är att Musikens Makt genom åren lyckats engagera landets bästa musiker och band. När jag bläddrar bland mina bilder i mobilen hittar jag flera hundra olika band som besökt Musikens Makt, detta är en imponerande samling.

Eldkvarn, Familjen, Oskar Linnros, Raubtier, Anna von Hausswolff, Magnus Ekelund & Stålet, Markus Krunegård, Docenterna, Mattias Alkberg & Nerverna, Sanna och Rebecka (The Magnettes), Titiyo, Tjuvjakt, Bob Hund, Jakob Hellman, Movits!, Anna Ternheim, Silvana Imam, Weeping Willows, Stina Wollter, Maxida Märak, Loreen, Cherrie, Vasas Flora & Fauna och många många fler. Alla har de varit på Musikens Makt.

Ett av mina starkaste personliga minnen är från Musiken Makt 2012. Jag stod med tusen andra vid Strandscenen och lyssnade när Docenterna och Joppe Pihlgren framförde låten ”Vanligt folk”. Det finns tillfällen då en sång eller ett musikstycke för alltid fastnar i minnet, det jag var med om på Strandscenen den gången var ett sådant tillfälle.

Trots många års kamp vägrar Vitåborna att ge upp sin dröm om att skolan ska få finnas kvar. Vitåborna är ganska luttrade vid det här laget, besluten om deras skola har pendlat hit och dit. Trots kommunledningens vallöfte om att skolan ska vara kvar, har den ändå stängts till slut.

När den så kallade ”turbulensen i stadshuset” lagt sig och frågan om den lokala folkomröstningen ska avgöras, borde det finnas en chans för alla att bli vinnare. Löser man frågan på ett klokt sätt kan man också överbrygga den klyfta mellan stad och land som skolfrågan skapat.

Med denna krönika tackar jag för mig. Tack NSD för sex fina år som en av tidningens krönikörer.