När folk beskriver Bruno K. Öijers diktläsningar brukar de säga att det är så nära rock’n’roll man kommer i poesivärlden.
Jag håller absolut med. Inga andra estradpoeter avslutar sina läsningar med segergester - förutom Öijer.
När han läser är det svettigt, rökigt, svart och högljutt, och Öijer är drivande trummor, dånande bas, skränande elgitarr och hes sångare på en och samma gång.
Eller rock, förresten...snarare punk.
När Öijer debuterade 1973 var det mitt under punkvågen. Sång för anarkismen trycktes på stencilpress i 300 exemplar, varav hälften delades ut till spärrvakter på tunnelbanan av författaren själv som då beskrev sig som "Säporegistrerad Gandhibeundrare" och "samlare av refuserade konstverk". Han slogs mot både högerspöken och vänsterradikaler i sina texter.
Men det var först när Öijer kom ut med Fotografier av undergångens leende på Wahlström och Widstrand 1974 som karriären tog fart. Ungefär samtidigt började han läsa sina dikter offentligt och skapade rubriker genom att låta sig skenavrättas på scen.
16 diktsamlingar, en roman och några skivinspelningar senare befinner han sig i Luleås kulturhus. Och i dag uppges ett exemplar av de stenciltryckta Sång för anarkismen vara värt cirka 15000 kronor på antikvariat. Trots att det säger mycket om Öijers storhet så undrar jag vad han själv säger om det. Att anarkin kidnappats av kapitalismen kanske?

Men när Bruno K. Öijer (K:et stod enligt ryktet från början för Kenneth men ska numera vara utbytt mot Keats) intar scenen är det fortfarande med ett brinnande hjärta. Han talar om grävskopor som skövlat barndomens idyll, om gator, motorvägar och betong. Det är en 58-årig man som läser, men inuti finns fortfarande den unge punkaren som sitter i den urbana skiten och drömmer om en idyllisk värld fylld av gröna skogar, ren luft, respekt, tillit, rättvisa och bonusfrihet.
Här finns mycket svärta, men också lust - både köttslig och sinnlig.

Han läser manierat, gestikulerar och betonar orden intensivt.
Jag har lite svårt för sådant där -och det är många, många poeter som vill låta precis som Öijer och läser så uppriktigt att de inte låter uppriktiga alls, snarare pretentiösa.
Och det är också svårt att skala bort estradören Öijer och hitta poeten Öijer. Kanske är det inte heller meningen.
Men till slut hittar jag orden han säger, och låter dikterna rinna igenom sinnet.
Det är stora ord. Viktiga ord. Sköna ord. Stundtals en käftsmäll i ansiktet.
Från motorvägarna kastar han sig plötsligt till en enkel dikt om sin katt. Om hur lyckan kan verka avlägsen i det stora, men ibland kan hittas i något så enkelt som att ha en burma med blå ögon som man tycker om att promenera med om natten.