Så här är det. Jag har känt ett sting av dåligt samvete sedan jag kom hem från min sista resa till New York. För att det var så jobbigt att komma hem. Skulle jag, som efter år av hemlängtan bestämde mig för att lämna Stockholm för Luleå, nu börja längta som besatt efter en ännu större och maffigare stad?
Det kändes inte riktigt okej. Det kändes som om jag var tvungen att försvara mig. Det var jag också, särskilt när jag bestämde mig för att genast boka en ny resa till New York. Hela september ska jag vara borta den här gången, för att skriva och umgås och hänga.
Så hade jag turen att dokumentera Länsstyrelsens konferens Ta tempen på länet, där kreativitetsforskaren Evelina Wahlqvist föreläste om platsers växtkraft utifrån Richard Floridas teorier.
Redan när Evelina drog på bilden "Gender and the City" förstod jag att det här skulle bli en föreläsning som berörde mig. Jag är ju känd som ett stort Sex and the City-fan.
Evelina har undersökt hypen runt Sex and the City. Hon hävdar att den fria livsstil som huvudpersonerna odlar i New York talar direkt till många unga kvinnors frihetslängtan. I en riktigt stor stad har människor många chanser att omdefiniera sig själva, att vara jag och bli jag om och om igen. Den som utforskar en stad utforskar även sig själv.
- Människan behöver både rötter och vingar, säger Evelina.
Hon konstaterar att möjligheten att känna sig hemma på en plats (i mitt fall Luleå) är beroende av möjligheten att lämna den platsen för en annan (i mitt fall New York). Om jag vet att jag får lämna och återkomma till Luleå kan Luleå vara platsen i mitt hjärta. Om jag däremot känner mig låst vid Luleå kommer jag snart att dra härifrån för gott.
Tack för att du förstår mig Evelina. Eller snarare, tack för att du hjälper mig att förstå mig själv. I skärningspunkten mellan självständighet och beroende, frihetslängtan och hemkärlek, är det lätt att bli förvirrad. Vem är jag och vad vill jag? Är de här motstridiga känslorna verkligen okej som grund för den person som är jag?
Ja. Människor behöver både rötter och vingar. Att rötterna och vingarna ibland drar i en åt olika håll är helt enkelt det bitterljuva kruxet med att vara människa.