Det var sent en natt, sista flygbussen från Luleå Airport sänkte sig med en tung suck och släppte av mig vid Stadsparken. Jag ville bara hem, sliten efter en lång arbetsdag i Stockholm. Kallt som fanken var det också, jag borde haft täckbyxor istället för tunnstrumpor.

Och vad mötte mig? En jättelik isgroda på språng rakt från Stadsparken mot Stadshotellet. Stor, tjock och snäll stod den där mitt i natten och bad om en puss mitt på truten.

Medan flygbussen fortsatte mot Loet brast jag ut i skratt, helt ensam på Storgatan. Nog för att Luleå kan vara ett svart och kallt blåshål. Men vi har världens största isgroda som kommer att vara snäll mot alla barn och alla vuxna ända tills den smälter.

Jag somnade varm om hjärtat den natten, äntligen hemma i min egen säng med dubbla duntäcken.

Grodan är Luleås isdjur nummer 27. Ända sedan 1986 har isdjuren intagit Stadsparken så fort vintern och minusgraderna varit här för att stanna. 1988 en säl, 1999 en hare och 2008 en lämmel. Barn rusar nerför iskanan i signalfärgade hjälmar. Föräldrar står bredvid och hoppar för att hålla värmen.

Luleå kommuns egen iskonstnär heter Hans Englund. Just i år valde han att göra en groda för att arten är i minskande. På kommunens hemsida kan man läsa att grodorna visserligen blir färre, på grund av övergödning. Men än grodan inte hotad.

För mig är isdjuren i Luleå det allra bästa exemplet på levande konst. Ett komplett onödigt inslag i stadsbilden som ändå är fullständigt nödvändigt för oss som bor här.

Några djupa och pretentiösa konstanalyser är svåra att göra av en isgroda på 8,6 ton med en rutschkana på ryggen. Men tänk vilka reaktioner den väcker. Singlar skojar om att pussa grodan för att äntligen hitta sin prins. Stressade affärsmän på viktig genomresa måste stanna upp och stirra. Barnen går hem och lär sig allt om hur grodor lever, äter och sover. Varför är de så slemmiga egentligen?

Hans Englund får veckans ros av mig. Din prestigelösa konst gör mig glad ända in i hjärteroten. Det kan behövas i det här jäkla vädret.