För många lulebor är Gråsjälören nostalgi, ett utflyktsmål och dansbaneminne från en tid som för länge sedan flytt.

För egen del blev Gråsjälören slutet på en alpin karriär där jag annars kunnat åka i Ingemar Stenmark och Stig Strand backar, födda 1956 de också.

Fast mer om det senare.

Gråsjälören är ett populärt utflyktsmål när isarna bär. Sedan 1996 har Luleå Lions Club arrangemang under helgerna. Det serveras kaffe, korv, våfflor och annat gott men historien om Gråsjälören började cirka 100 år tidigare.

1898 arrenderades den lilla ön ut till Luleå Fabriks- & Hantverksförening.

Herrarna i föreningen anförde sin begäran om arrende på följande sätt:

"I den mån stadens folkmängd växer framträder ökat behov av lämpliga platser för vistelse ute i fria naturen sommartid, under en ledig aftonstund eller någon del av vilodagen.

Det är känt att de samhällsmedlemmar, som hava råd och lägenhet, i allmänhet skaffa sig egna sommarställen eller sommarstugor i stadens närhet för att antingen under sommarmånaderna ständigt bebo dem eller då och då besöka dem på lediga stunder.

Denna förmån kan helt naturligt ej komma det stora flertalet av stadens invånare till del, därför behövs lämpliga allmänna platser, dit vem som helst kan bekvämt komma för att någon gång ute i det fria njuta av våra härliga somrar.

En i detta avseende lämplig plats torde Gråskälören vara. Den har fritt läge ungefär mitt på södra stadsfjärden, och kommunikationerna mellan densamma och staden kan lätt förmedlas genom roddbåt, segelbåt eller ångslup. Genom rensning, planering och plantering samt uppförande av en mindre byggnad eller paviljong kunde Gråskälören anordnas till en folkpark med ovan antydda syfte.

Med tanke härpå våga Luleå Fabriks & Hantverksförening härmed hos Herrar Stadsfullmäktige vördsamt anhålla att få mot årligt arrende nämnda holme åt sig upplåten för en tid av 25 eller 30 år med skyldighet för föreningen att ordna densamma så, att den blir lämplig för angivna ändamål samt ställa sig i efterrättelse de föreskrifter som stadens myndigheter vid upplåtelse eller framdeles kunna finna skäligt giva"

Sagt och gjort,

Det steniga grundet förvandlades med hjälp av matjord och grässådd, dessutom planterades lövträd.

Det byggdes också en restaurang, Hantverkshyttan, som var öppen både sommar och vinter. Tidigt plogades en vinterväg till Gråsjälören, det var "folkvandringar" precis som i våra dagar.

På 30-talet byggdes så en utedansbana så Hantverkshyttan fungerade som dansrestaurang.

Badplats ställdes i ordning och ett hopptorn byggdes för de riktigt våghalsiga.

Efter hand avtog dock intresset för Gråsjälören, Hantverksföreningen sålde klabbet till tio privatpersoner på 40-talet.

I början av 60-talet hade den en gång så pampiga hyttan förvandlats till träruckel och revs. Då hade Gråsjälören blivit ett tillhåll för vandaler för att citera NSD den 17 augusti 1962.

Som ni märker har jag stavat holmens namn på två olika sätt, Gråsjälören och Gråskälören.

Arne Öhman i Luleå är intresserad av namn, han förklarar det så här.

- Jag tror att det kommer av att det är en liten holme, speciellt på höstarna ser det ur som ett grått skär. Ör kommer ju av grus som i Öregrund.

Under många år arrangerades simtävlingar mellan Södra hamn och Gråsjälören och för bara två år sedan simmade ett gäng hurtbullar samma sträcka.

Luleåarkitekterna Jan Wikström och Mats Öhman har vid olika tillfällen skissat på hur Gråsjälören skulle återfå sin forna glans.

Det är alldeles utmärkt.

Läget kan ju inte bli bättre.

För alla oss som inte är båtägare kunde en mindre turbåt köra skytteltrafik mellan hamnen och holmen.

Gråsjälören, Lions fina jobb till trots, känns som ännu en outnyttjad resurs i centrums omedelbara närhet.

Jo så var det här med den för tidigt avbrutna slalomkarriären. Jag var kanske sex, sju, år och åkte på skidtur med mina föräldrar med målet Gråsjälören. Väl framme och uppe på holmen så skulle jag ned också.

Där tog det stopp.

Enligt mina föräldrar så sa jag "tror ni att jag ska ge mig ut för det där stupet".

Så jag tog av mig skidorna och hasade ner på baken, det säkra före det osäkra.

Efter den obehagliga upplevelsen i "alperna" så blev jag och utförsåkning aldrig vänner.

Ingemar Stenmark och Stig Strand kan tacka sina lyckliga snöstjärnor att de växte upp i Tärnaby och inte utsattes för stupet på Gråsjälören. Då hade väl deras alpina karriärer också fått ett hastigt slut.