Erianne Stillbe, 77, har svårt att dämpa gråten när hon berättar om alla turerna. Hur hon under den här perioden otaliga gånger kontaktat vården, flera gånger har det sett ut som att hennes bråck ska opereras.
Nu har operationen ännu en gång ställts in.
– Jag vågar inte hoppas längre. Det är en riskfylld operation, men det här är inget liv heller.
Det var i december 2015 som Erianne opererades för en godartad tumör på njuren. Efter operationen kände hon att allt inte stämde, då började kampen om att få det bråck som uppstått åtgärdat.
– Om man hade gjort något på en gång hade jag inte haft det så här nu, säger hon.
Det hon fick var en gördel, två år och nio månader senare är det hennes enda hjälp.
Tidigt framkom att den bråckoperation som krävdes inte kunde göras vid Sunderby sjukhus. Hösten 2017, när hon hade burit omkring på bråcket i två år, träffade hon en specialistläkare som ibland arbetade i Gällivare.
– Jag fick veta att det är en stor och smärtsam operation, men läkaren sade att: "Så här kan du ju inte ha det". Han var optimistisk, säger Erianne.
Prover togs och hon träffade narkosläkare, också Eriannes hopp steg.
Så blev det tyst, och sedan kom beskedet. Hennes operation hanns inte med.
Efter flera påtryckningar om en så kallad "second opinion", som betyder att en annan vårdinstans undersöker henne, fick hon komma till Umeå i november 2017. Hon träffade ännu en läkare med bråck som specialitet. Han undersökte henne och sade att han ville operera henne innan sommaren. Själva operationen skulle ske i Skellefteå, där det fanns möjlighet till vårdplatser.
– Jag blev jätteglad, kände hoppet återvända, säger hon.
Prover och undersökningar inför operationen skulle göras vid Sunderby sjukhus. Och så skedde.
– I mina journaler står att undersökningarna inför operationen skulle göras i februari i god tid för att den skulle kunna planeras in. 27 april fick Umeå de sista resultaten.
Då var det för sent att planera in jätteoperationen innan sommaren, så det blev inget.
– När man hoppas så är det ju så hemskt när man förstår att det inte kommer att bli...
Och där står Erianne Stillbe nu.
Det senaste beskedet från Västerbotten hon fått är att hennes åkomma inte är dödlig och att man efter sommaren måste prioritera canceroperationer.
– Jag kan förstå det, men är det inte min tur någon gång?
Nu vet hon inte om alla undersökningar måste göras om igen.
– Jag är sist i kön. Men det är väl inte läkaren som bestämmer, det här måste någon annan ordna, men det stannar någonstans hela tiden. Jag vet inte vem som är ansvarig för att det ska bli av?
Erianne är 77 år och innan bråcket, var hon helt frisk.
– Jag hjälpte min syster i hennes stuga med att kapa grenar i skogen, å gu vad vi jobbade. Men att helt abrupt bli utan kapacitet, det är psykiskt tungt.
Bråcket orsakar att hon är förstoppad, är illamående och har yrsel. Det tunga bråcket gör att hennes kropp snedbelastats med höftsmärta som följd. De långa promenaderna har hon fått sluta med.
– Alla kan göra fel. Man de kan göra om och göra rätt, det är där de har brustit. De verkar tycka att: "den där tanten dör ändå snart".
– Hur tänker politikerna? Det är så plågsamt varje dag. Och hur blir det för dem som är för sjuka för att hålla på och ringa vården?
Redan från början fick Erianne klart för sig att operationen är svår och riskfylld.
– Det har med min ålder att göra, men jag har bestämt att göra det. Jag har förberett mig på att jag kanske inte klarar mig. Men jag vill inte leva så här. Jag vill leva när jag lever.