När jag gick på gymnasiet drömde jag om en pojkvän som Jordan Catalano. Han var vacker, strulig, farlig och åtråvärd. En sådan där kille som man ville hjälpa komma på fötter i livet, ni vet. En förvirrad själ.
Han var dessutom en karaktär i en av tidernas bästa TV-serier – Mitt så kallade liv.
Jordan Catalano spelades av Oscarvinnaren Jared Leto och varje gång jag ser honom – som transsexuell eller Lennonmördare spelar ingen roll – så kastas jag tillbaka till min ungdom.
Och jag får en varm, nostalgisk, lite sorgsen känsla i magen.
Jag får ofta det när jag tänker på mina tonår.
När jag minns huset jag bodde i, kompisarna jag umgicks med, serierna jag följde och musiken jag lyssnade på.
Jag är glad för min fina uppväxt, men sörjer samtidigt att den tiden sedan länge är förbi.
Kanske är det åldersnoja, jag närmar mig trots allt 40-strecket, men det var något speciellt med 90-talet. Eller hur?
Cityklipp, Fångad av en stormvind, Tomas Brolin, MTV, Spice Girls, 501:or, Gameboy, Champions-tröjor, Pretty Woman, Blossom, turkisk peppar, VHS, New Kids On The Block, systrarna Graaf, killar med page, inkamönstrade fleecejackor, 7 till 9, reklam-TV, Twin Peaks, pesto, flanellskjortor, Café Norrköping, färgade vinglas, Leif ”Loket” Olsson, Dödligt vapen – och Jim och Cindy Walsh.
Jag var en grov Beverly Hills-missbrukare på 90-talet. Spelade in varenda avsnitt på VHS-band, så ambitiöst att jag stoppade inspelningen under reklampauserna. Jag ville vara som Kelly, snygg, häftig och populär. Jag var kär i Dylan, precis som Jordan Catalano en förvirrad själ att rädda (vad hade jag för problem egentligen?).
Men det jag älskade mest med Bevvan var den naturliga samlingspunkten hemma hos föräldrarna Jim och Cindy Walsh. Nu kan jag inse att de var två oerhört moraliserande och rätt konservativa människor. Men då – på 90-talet – representerade de värme och trygghet för mig.
Det är just så jag minns min ungdom.
Jag saknar den där tiden. När hela livet var framför en. När drömmarna var så stora och begränsningarna så små. När jag lyssnade på Lisa Nilsson, Madonna och Mariah Carey, försökte lära mig att dra en rak eyeliner, kärade ner mig i strulpellar och övade på framtida Oscartal.
När jag spelade Bingolotto och åt mina första sourcream-chips, drömde om att bli fotbollsproffs och såg Alive på bio fem gånger.
Det är en obehaglig insikt att ungdomen aldrig mer kommer tillbaka. Att den för varje dag blir än mer avlägsen och svårfångad.
Det är vemodigt att den där fantastiska gymnasietiden är två decennier bort, att de flesta vänner numera enbart är minnen.
Egentligen har jag inga större problem med att bli äldre, det finns fördelar även med det.
Men nog fan tar det emot att erkänna en sak: Numera tillhör jag Jim och Cindys generation.