Vi vrider tillbaka klockan till mitten av 1980-talet och en annan tid. Magnus Söderlind har tränat jujutsu i några år, men har börjat snegla mot kampsporten karate.
Utan föräldrarnas vetskap byter han träningskompisar och plats för kvällsaktiviteter.
– De trodde att jag cyklade i väg till jujutsu-träningen, när jag i stället cyklar till Visby karateklubb, säger Magnus Söderlind, 41, under intervjun på kontoret i Luleå.
Dubbellivet i unga år blir början på en livslång kärlek till adrenalinstinna kampsporter.
Vi återkommer till den delen.
I dag är Magnus Söderlind en stark personlighet i rättssalarna i Norrbotten sedan karriären inom juridiken tog fart för fem-sex år sedan.
Vid den tiden har han ett stort antal flackande år bakom sig.
Söderlind är född i Luleå, han växer upp i Visby, och landar både i Uppsala och Stockholm – innan slumpen, eller rättare sagt kärleken, tar honom tillbaka till Norrbotten.
När ansökningshandlingarna till juristlinjen i Umeå lämnas in har han även några år bakom sig i krogbranschen runt om i världen.
Men att det blir ett yrke i juridikens tecken är inte alls självklart.
Magnus Söderlind har studerat religionspsykologi och religionshistoria och är född nyfiken, på människor och företeelser.
– Jag är inte själv troende på något sätt, men jag har alltid fascinerats av tro. Jag tycker det är spännande och intressant, för jag har så svårt att förlika mig med det, säger han.
Sedan valet av väg i livet görs går det snabbt för honom.
I dag driver han en advokatbyrå tillsammans kollegan och vännen Marko Tuhkanen.
– Vi utformar våra egen verksamhet. Framför allt får vi jobba med det vi brinner för och det vi är intresserade av. Och man måste brinna för det här.
Vad är det som driver dig i ditt arbete?– För mig är en fristående och fungerande advokatkår ett av de yttersta tecknen på en fungerande demokrati. Alla andra institutioner, domar- och åklagarväsende, det finner vi överallt i världen. Men en fungerande advokatkår, det hittar vi bara i demokratiska länder. När det blir omvälvningar och diktatorer tar makten: vilka är det de fängslar först? Jo, det är journalister och det är advokater. Det är de som ska bort och utgör en fara för ett totalitärt system. Det är nog den känslan som har drivit mig.
Magnus Söderlind förklarar sedan att han vill göra avtryck. Vill förändra.
Något han ofta grubblar på.
– För mig är det väldigt enkelt: jag vill lämna det här korta jordelivet och veta att det blev lite bättre för att jag fanns här. Jag finner ett lugn och en frid med det. Viljan att se till individens rätt. Den är viktig och den är stark, säger han.
Som nyutbildad, hösten 2012, tvingas han in i en verbal holmgång i rättssalen. Magnus Söderlind finns på plats i Umeå som målsägarbiträde under hovrättsförhandlingen efter mordet på Esa Rano. Och han blir hårt ansatt.
Motpart på andra sidan rättssalen är stjärnadvokaten Leif Silbersky – som har bestämt sig för att störa honom.
– Jag var mitt inne i ett motförhör med den tilltalade och Silbersky avbröt mig. Jag vet ju vad syftet var, han tyckte det var dags att rädda sin klient. Jag ifrågasatte hans klients förklaring till hur mobiltelefonen fungerade. Då hoppade Silbersky skickligt in och störde min rytm. Det var syftet. Han ville få ett avbrott, och han gjorde helt rätt. Jag hade gjort samma sak i dag, säger Magnus Söderlind och skrattar.
– Det var min debut i hetluften.
Finns det någon i denna bransch som du respekterar extra mycket?– Det finns många. Men om jag ska nämna någon som jag tycker sticker ut och som jag känner en djup beundran för, så är det Ann Ramberg, generalsekreterare för advokatsamfundet. Hennes rättspatos känner jag djup respekt för och hennes mod att sticka ut hakan. Hon vågar vara rak och säga vad hon tycker. Hon är en stor humanist i mina ögon, och det behövs i de här tiderna.
Finns det något fall du aldrig glömmer?– De mål och de fall som etsar sig fast mest i minnet, och som man återkommer till i tanken, är väl tyvärr de mål som man känt att klienten blev felaktigt dömd. Man lär sig mycket och de finns kvar, och jag tror det är bra att de finns kvar. Att de ligger där och eldar på. Jag kan inte gå in på detaljer, men jag har haft rätt grova brottmål där mina klienter har befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle. Men de har i mina ögon varken varit juridiskt eller moraliskt skyldiga till det de har dömts för. Det är tyvärr de fallen jag oftast tänker på.
Vid ett otal gånger har han fått frågan hur det känns att försvara personer som har begått grova våldbrott.
– För mig är det en felställd fråga. Att försvara en person som juridiskt sett är skyldig, det förlorar jag ingen sömn på. De har rätt till ett försvar. Alla människor har rätt till det bästa försvar de kan ha. Är det så att man ha begått ett brott, så ska man givetvis dömas för det. Men man ska dömas rätt. Och det är det som är min uppgift, att se till att folk döms rätt. Det är en grundläggande demokratisk rättighet. Alla har rätt till ett försvar, säger Magnus Söderlind.
– Det jag förlorar sömn över, det är de gånger jag har klienter som är oskyldig men ändå står åtalade. Då tappar man sömn. Man ligger på nätterna och grubblar. Det sätter sig i bröstet.
Finns det något fall du önskar att du aldrig tog på dig?– Nej, det kan jag inte påstå. Alla har rätt till ett försvar. Det finns inget brott man kan begå där man inte har rätt till ett fullgott försvar. Oavsett hur hemskt brott man har begått. Skulle jag ha levt vid krigsslutet och det var dags för rättegångarna i Nürnberg, och jag hade fått förfrågan; då hade jag självklart ställt upp. Och då pratar jag om människor som har begått de värsta krigsförbrytelserna i historien. Även dom har rätt till en advokat, och rätt till ett försvar. Det är det som är ett demokratiskt rättssystem. Och ytterst är det detta vi värnar om. Den dagen det finns en vilja politiskt att begränsa rätten till ett gott försvar, då är vi ute på djupt vatten.
Hur stänger du av?– Det gör jag aldrig (skratt). Men jag blir bättre med åren. Samtidigt kan man inte komma ifrån att advokat är något vi är, mer än något vi gör. Jag slutar aldrig att vara advokat. Det är jag dygnet runt. Däremot blir man bättre på att släppa det man gör när man kliver in i farstun.
Hur hanterar du möten med klienter ute i vardagen?– Jag låter alltid klienten hälsa först. Är det så att klienten inte hälsar på mig, så hälsar inte jag heller. Många vill naturligtvis inte skylta med att man har kontakt med en advokat, och det ska man givetvis ha full respekt för.
Respekt är också något som Magnus Söderlind har till olika kampsporter. I dag för han sina kunskaper vidare till sonen Gusten, 10 år.
Men det är inte helt självklart när allt börjar. Inte för föräldrarna i varje fall.
– De hade ett väldigt kritisk förhållningssätt till kampsport. Det var inte alls något som föll dom i smaken. Pappa var gammal lagidrottare och mamma hade en väldigt traditionell syn på det, och på 1980-talet var det inte lika accepterat som det är i dag. Det fanns liksom en allmän syn på det att de som höll på med kampsport var bråkstakar som var ute och slogs. Det var väldigt förbjudet – och kanske det som lockade.
Magnus Söderlind har en handfull amatörmatcher i sitt cv.
– Det är speciellt att kliva in i en ring med annan person och veta att nu är det fight. Det finns en vinst i att bara kliva in i en ring. Sedan blir utfallet vad det blir. Men man växer av det.
Innanför repen är det du eller motståndaren. Det får överlevnadsinstinkten att vakna, konstaterar han.
– Men det sista det handlar om är ilska och hat mot den man möter. Det uppstår en form av brödra- eller systerskap med den man möter. Vi är med om någonting som bara vi förstår. Och det är unikt. Det jag också har upplevt är att gemenskapen på klubbar som sysslar med kampidrott blir väldligt fin. Det finns band och en förståelse som är svår att hitta någon annanstans.