Världen upphör aldrig att överraska.
Vi får höra om hur dyrt det är att placera ut reportrar ut i landet då TT försvarar sitt handlande att stänga ner det mesta utanför Stockholm.
Samtidigt sitter kvällstidningarnas skrivpersonal, jag väljer att kalla dem vid deras riktiga titlar, och läser igenom allt som trycks i Sverige. Hela deras tidning är ett enda stort hopplock från andra tidningar.
Såväl Haparandabladet som Vakttornet och Bredaryd IF:s månadsblad. Och har det hänt något speciellt ute i landet då får vi frågan högst upp på tidningens hemsida:
Var du på platsen? Skicka oss bilder!
Då har man god lust att replikera: Nå, men åk ut och se själva.
För antingen vet dessa små välkammade och ekiperade gossar och tuggummituggande flickor inte om att det finns en värld utanför deras kära Stockholm. Eller så räcker inte deras SL-kort till. För körkort, det verkar de i alla fall inte ha.
Men kontrasten till denna Stockholmska ankdamm verkar vara enorm vad gäller utlandsbevakning. Och då menar jag inte bevakning av våra större ekonomiska världsstäder som London, New York med flera.
Nej, är det så att någon i den mest avlägsna lilla byn i mörkaste Afrika råkar smutsa ner sin brunn, ja då finns de där. Och har ett litet Cessnaplan störtat i en snödriva i det inre av Tibet, vips så dyker reportern upp med målande inslag om hur en person omkommit och en brutit armen.
Om de var svenskar?
Nä, men vi råkade befinna oss där också.
Men har det som sagt hänt en masskrock i Linköping eller Tierp, ja då får vi genast frågan i kvällspressen:
Var ni där?
Vi?
Nej, vi råkar befinna oss i västra Sahara just nu. Fast det är ju ni också... ser jag.