– Det finns samebyar som har det extremt jobbigt. Något måste göras i rovdjurspolitiken men det är aldrig acceptabelt att ta lagen i egna händer, säger vikarierande landshövding Johan Antti.
Han poängterar att han inte vet mer än det han läst sig till i rapporteringen kring tjuvjakthärvan.
– Det finns väl inslag av både frustration och missnöje med rovdjurspolitiken i det målet, om jag inte förstått fel. Men man måste välja en annan väg.
Den vägen går via Sametinget som i sin tur ska påverka regeringen, menar Antti.
– Även om länsstyrelsen hanterar liknande frågor så är det Sametinget primärt som måste driva dem.
Länsstyrelserna i fjällänen har dock lyft problemet med regeringen flera gånger.
– Vi vet om att nivåerna på ersättningen är för låga. Om ersättningen inte är relevant är det ett stort problem.
Johan Antti konstaterar att den nationella målsättningen för förvaltningen av rovdjursstammarna inte är förenlig med målet att samebyarna inte ska behöva acceptera större skador än tio procent.
– Om det ska uppfyllas är ett rimligt antagande att rovdjursstammarna kommer ligga långt under miniminivåerna.
Är det bästa att höja ersättningarna?
– Jag vet inte. Men det är i alla fall ett sätt att ärligt sätt att kompensera för den förda politiken.
Ni har fått kritik från jägarhåll för att skyddsjakten används som förvaltning av björnstammen. Använder ni den för att lindra skadorna för samebyarna?
– Det är inte syftet i sig. Skyddsjakten är en rättighet där vissa villkor ska uppfyllas.