Efter några dagar med vårkänsla i luften är vinden isande kall den här förmiddagen ute på bostadsområdet Hertsön. Det är en dag som många andra för Andreas Nilsson, 34 och Simon Moritz, 25. Lite träning, lite arbete och nu även en träff med Norrbotten Medias utsända.
I tolv år har de kamperat ihop på ett eller annat sätt i vardagen. Sedan 2009 finns Andreas vid Simons sida som personlig assistent.
Han är hans stöd, hans muskler – och hans vän.
I dag inryms deras vardag på dagverksamheten på hälsocentralen på Hertsön eller i närliggande område.
– Varje dag försöker vi ha någon form av gå- och ståträning. Nu har ju föret också börjat bli så att det är framkomligt, säger Andreas Nilsson under en kortare promenad utanför hälsocentralen.
Bara för att snabbt byta fokus till sin vårdtagande vän när promenaden stoppas upp av en sträng med snö.
– Kom igen, ta i, Simon. Ta i...
På dagverksamheten har Simon Moritz en rad uppgifter under sina arbetsdagar. Med hjälp av sin assistent packar han upp varor och serverar kaffe, eller så står bakning på programmet. Vaktmästarsysslor ingår också i hans tjänst.
– Det här blir en lite mer levande arbetsplats. Inte så mycket en skyddad verkstad. Sedan kan de ringa från andra dagverksamheter för att få hjälp med något, säger Andreas Nilsson under intervjun inne på arbetsplatsen.
Den här dagen står tillverkning av en så kallad "evighetskalender" till en kollega på programmet.
Andreas Nilsson gör ett av några få arbetspass sedan han prisades som Årets assistent 2017. Ett pris som delas ut av internettidningen Leva.
"Han är en unik stöttepelare med en gåva för yrket och med en fantastisk förmåga att visa respekt."
– Det är respektingivande. Det är ju inte så att det är någon lokal företeelse. Det är landsomfattande och det är folk, som inte känner mig, som har gjort en bedömning. Visserligen kanske inte helt objektivt motiverad. Men man nominerar ju någon för att man tycker någon gör ett bra jobb, säger Andreas Nilsson.
– Det är klart jag är stolt. Det här har jag valt att jobba med.
Tidigt visste Andreas att det var den här vägen han vill vandra. Då hade han stött på människor med funktionshinder i familjen och blivit intresserad.
– Jag har haft en faiblesse då jag var yngre för personer med funktionsvariationer. Skolkamrater som har haft down syndrom till exempel..., det är spännande individer, säger Andreas Nilsson bara för att styra in samtalet på yrkesvalet – och livet.
– Jag har kommit dit jag vill i livet, jag har nått mitt mål. Det här är ett jobb som jag tror passar mig. Jag har valt jobbet som personlig assisten på grund av att det är det här jag vill pyssla med. Det är ett mervärde för mig.
Och nu får du pris för ditt arbete?– Ja, det är ju helt fantastiskt att man kan få pris för något som man ser som självklart. Det är superkul. Men man ska inte bli högfärdig och kaxig.
Att det är Simons föräldrar som nominerat honom gör priset extra värdefullt, tycker han.
– Då blev man rörd. Det blir ju inte så stor skillnad för mig, förutom att man blir jäkligt stolt. Men jag hade inte kunnat göra det här utan Simon. Och det är alla runt om kring som möjliggör att jag kan göra det här arbetet.
Andreas Nilsson konstaterar sedan att arbetet har blivit en livsstil.
– Jag identifierar mig som personlig assistent. Det är det jag är.