Hon tog kontakt med mig för 20 år sedan. I tre dygn satt jag hos henne. Ett oförglömligt möte. Jag skrev en krönika i DN (24.11.1998), och ett gråtkväde i Bonniers Litterära Magasin (67 Nr 2/98), och boken ”Kirunasvenskarna”, som utkom 2016.
Att hon ringde till mig är en egen historia. Hon ville nämligen uppfylla ett löfte till nunnan Alexandra, som hon suttit i isoleringscell med. Och nu hade hennes pappa i en dröm bett henne ringa upp den person, vars foto hon klippt ur en tidning och fäst på väggen i köket. Samtalet ledde till ett oförglömligt möte med Alice, som gett röst och ansikte åt Kirunasvenskarna.
Alexandra och hon hade suttit i sjizo, en cell där vattnet gick upp till knäna och hungriga råttor simmade omkring. De vågade inte prata med varandra. Den andra, vars ansikte var dolt i becksvart mörker, kunde vara angiverska. Men då hände sig att nunnan viskade att hon gömt en synål och Alice svarade att hon dragit trådar ur fångdräkten. De började sy på en duk. Alice berättade om det fantastiska landet Sverige. Alexandra ville att Alice skulle berätta för den svenske kungen om kommunismens ohyggligheter. Alice lovade. Om hon överlevde.
Nu ville hon uppfylla sitt löfte. Det var därför hon ringde till mig, en berättare. Pappan hade i drömmen sagt att jag kunde hjälpa henne att hitta honom. Han hade försvunnit i juli 1938 och avrättats, men var låg han begraven?
Jag skrev ett gråtkväde som jag framförde på bokmässan i Göteborg. Det var så laddat att en lampa lossnade i taket och föll i golvet, författarförbundets sekreterare tappade sin mobil så att den gick i bitar och Suzanne Brøgger ringde till min mobil mitt under läsningen. Någon ropade: ”Men vad är det som händer där borta!” Jag svarade: ”Alice Eriksson Kalla begråter sina år vid helvetets bakre vägg!” Det var magiskt! Alice var där!
En kväll ringde hon till mig och hojtade glatt: ”Slå på TV:n! De har hittat pappa. Han ligger i en massgrav i Sandharmoj!”
Vi gjorde det, Alice! Vi hittade din pappa, Ernst!
Alice var en glad, varm och humoristisk människa.
Efter kommunismens fall fick hon äntligen återvända hem till Sverige. När hon fick tillbaka sitt pass på Arlanda sade hon: ”Tack så mycket!” Sedan bröt hon ihop. En tulltjänsteman frågade: ”Vad är det?” Hon svarade: ”Ni vet inte vad ’Tack så mycket’ betyder.”
Ollos iäti muistettu! Evig i åminnelse!