– Den betydde mer än jag kunde tänka mig, säger han.
Han döpte bloggen till En vandringssägen, och många människor följde honom på promenaden från Smygehuk till Treriksröset, 1572 kilometer fågelvägen.
– Den var först tänkt som en dagbok och ett sätt att hålla vänner och familj uppdaterade. Det kändes mest jobbigt. Men sedan valde jag att dela den på ett diskussionsforum på nätet och då blev den något mer. Ett socialt andningshål utåt. Jag fick mycket hejarop och kommentarer. Jag kände att jag inspirerade andra. Det betydde mycket för humöret.
Samtidigt fick han mycket respons under vägen.
– Jag mötte trevliga människor nästan varje dag som har varit en väldigt stor behållning på vandringen. Folk har bjussat på fika, middagar och fiskedrag längs vägen och jag har inte mött en enda människa jag upplevt som otrevlig.
Det är inte vem som helst som ger sig in på något sånt här. Har du känt dig som en kuf?
– Hm...jag gillar frågan. Ja, i början. Jag gick ju med käpp och när jag kom in i de mindre, skånska samhällena så tittade folk konstigt på mig. Men jag har mött så många hjälpsamma och trevliga människor på vägen som tyckt om det jag gjort. Så jag inte inte känt mig onormal. Jag har inte heller känt mig ensam som man gör om man mår dåligt. Man kan säga att jag växte in i rollen. Att kufiskheten försvann ju mer skägget växte.
Tanken på att vandra genom Sverige föddes förra sommaren, när Mats Jacobsson jobbade som fjällvärd i Saltoluokta.
– Jag kände att jag levt hela mitt liv i systemet. Heltidsjobb. Lägenhet i stan. Efter Salto fick jag ett kontorsjobb som jag vantrivdes med och då blev det lättare att ta beslutet. Jag sade upp mitt jobb och min lägenhet i Göteborg.
Han startade den 22 april i Smygehuk. 20 kilo packning i ryggsäcken, vandringsstav och löparskor på fötterna.
Han tog inlandet, efter vägar och vandringsleder. 2-3 mil om dagen. Skåne, Småland, Västergötland, Halland, Närke, Västmanland, Dalarna, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten.
– Jag har inte känt mig sliten, haft flyt med vädret och inga skador. Det har gått otroligt bra.
Nästan för bra.
– Jag hade tänkt mig att vara framme i början av september. Det vore kul att se tre årstider och att få vandra från vår till höst. Men strax innan Kvikkjokk insåg jag att jag låg väldigt bra i tid och då började jag ta omvägar. Gick runt några sjöar. Gick in i Sarek en vända. Jag var less på Kungsleden och gick mer på intuition och magkänsla.
Då inträffade också den enda riktigt allvarliga incidenten.
– Jag ramlade på toppen av Pårte när jag skulle kolla in Axel Hambergs observatorium. Jag halkade på en sten och störtade framåt i en brant med 20 kilo på ryggen. Jag slog knäna ordentligt men det var inget allvarligt. Jag haltade ned, låg en dag i tältet och sedan var det okej.
Den 31 augusti nådde han den gula betongklumpen i Treriksröset. Med kluvna känslor.
– På ett sätt ville jag komma fram. Få det överstökat. Men sista veckan kändes det sorgligt att det var på väg att ta slut. När jag var framme kändes det mest tomt.
Mats Jacobsson har dröjt sig kvar i norr sedan han kom fram.
– Just nu är jag i Saltoluokta på "avgiftning".
Vad känner du?
– Jag är väldigt stolt och glad. Det är bland det bästa jag gjort. Det har varit nyttigt och lärorikt att ta ett steg utanför ekorrhjulet och få tid att tänka på hur jag vill leva mitt liv.
Men samtidigt..?
– Det stora "efteråtet" är här. Tomhet. Kroppen vill fortsätta vandra men huvudet är färdigt. Nu väntar utmaningen att hitta ett nytt liv att trivas med.