Fult och vackert blandas. Möblerna är nedgångna, men bättras på med lite färg – fram med penseln bara, så förvandlas den öppna spisen till ett konstverk med nakna modeller och ett myller av fotografier på spiselkransen. I konstnärerna Vanessa Bell och Duncan Grants hem Charleston är allt målat och påmålat, konstaterar Ingela Lind i boken ”Ta sig frihet”. Frågan om vad som är original är ointressant och konsten är inte tänkt för evigheten.
Delar av konstnärsbostaden Charleston har återskapats i konsthallen Artipelag till utställningen ”Bloomsbury spirit” – den första stora utställning som har gjorts i Sverige om Bloomsburygruppen. Ingela Lind, som har kurerat den, beskriver den glatt som ”ganska hejvild”.
– Vi blandar in miljöer som jag hoppas ska chocka, det är ju själva meningen. Bloomsburygruppen chockerade på 1910-talet med sina utställningar och då måste man chockera med andra medel nu. Det är själva orenheten som utmanar svenskarna, tror jag.
Bloomsburygruppen var en löst sammansatt grupp, som bildades i London i början av 1900-talet av ett antal vänner som alla ”krävde en diskussion om livet”. De tyckte inte lika om allt, att argumentera och ifrågasätta ingick i spelets regler. Men de hade samma tro på att det väsentligaste i livet var samtalet, sökandet efter sanning och det goda, vänskapen och gränsöverskridandet, menar Ingela Lind.
För eftervärlden har gruppens klarast lysande stjärna alltid varit författaren Virginia Woolf, vars böcker fortfarande hålls fram som några av litteraturens mästerverk. Men i konstellationen ingick också bland andra ekonomen John Maynard Keynes, Woolfs syster, konstnären Vanessa Bell, och dennas älskare, målaren Duncan Grant samt – inte minst Virginia Woolfs man Leonard, författare, politiker, journalist och förläggare.
Leonard Woolf är den av Bloomsburygruppens medlemmar som Ingela Lind helst skulle vilja lyfta fram ur skuggan.
– Han var en enormt intressant figur, men i Sverige har man aldrig riktigt fått kläm på honom. Han har reducerats till Virginia Woolfs betjänt, ”den där triste mannen”. Hans fem band tjocka självbiografi är jättebra, han är så tydlig mot de värsta sidorna hos kommunismen och de värsta sidorna hos högerfascismen. Han är socialist, men så klartänkt mot det som är övertramp och översitteri, konstaterar hon.
2008 publicerade hon sin första bok om Bloomsburymedlemmarna: ”Leka med modernismen. Virginia Woolf och Bloomsburygruppen”. Då trodde hon att det var slutskrivet om Bloomsburykretsen, men nu har hon trots allt återvänt till det eklektiska konstnärskollektivet.
– Jag fick frågan från flera håll om jag ville göra en utställning med deras verk. Och samtidigt har jag mer och mer känt att många av deras frågeställningar har blivit akuta. Det har blivit en helt annan politisk tid på de här tio åren. Det är hisnande att något de stred för har blivit så aktuellt igen, säger Ingela Lind.
Vad är det som gör att Bloomsburygruppen ligger i tiden? Bland annat deras avsky för fundamentalism, heroism och auktoritärt tänkande, menar hon. Medlemmarna rör sig ohejdat mellan disciplinerna, agerar politiskt, startar företag som förlaget Hogarth Press och konstnärskollektivet Omega Workshops, leker, argumenterar och älskar – utan att ta hänsyn till konservativa sexualramar. Ett ofta publicerat citat om gruppen lyder: ”They lived in circles, painted in squares and loved in triangles” – de levde i cirklar, målade i fyrkanter och älskade i trianglar/trekanter.
Allt som Bloomsburygruppen producerade är inte bra, det är Ingela Lind den första att hålla med om.
– Ädelstenarna finns inbäddade i slagg, säger hon. Men man måste inte ta hela deras koncept, man kan ta det bästa och bli väldigt triggad av det. (TT)