Vi går till det inre i Kulturens hus, till femte våningen där kulturförvaltningen huserar. I korridoren ligger de mycket små kontoren tätt, de ser ut som tågkupéer, säger Omar Jakobsson, 62, socialdemokrat och kulturnämndens ordförande sedan 22 år tillbaka. I fikarummet får vi kaffe i den nya kaffeautomaten. Fikarummet ligger i en utskjutande del mot Vattenfalls kontor, att det inte skulle ligga mot norra hamnen bestämdes tidigt.
– Det hade nog inte varit ett så populärt beslut om vi kontorsråttor hade fått den bästa utsikten. Den är till för publiken, säger Jakobsson.
Diskussionerna kring ett kulturhus eller ett konserthus har funnits med från och till under hela Omar Jakobssons tid i kulturnämnden, alltså från 1980-talet.
– Många olika placeringar som föreslagits, exempelvis Södra hamnen och Loet. I ett skede var hela Åhlènskvarteret på tal, ett drömläge, det hade varit häftigt att ha en direkt ingång från Storgatan, säger han.
I kulturnämnden och från många i socialdemokratin fanns under 90-talet en vilja att bygga ett kulturhus, men som Omar Jakobsson ser det hade man inte kommunledningen med sig. Från bland annat kulturnämnden lades förslag som satte igång debatt i frågan. Även från privat håll kom förslag, till exempel lät de skissa på ett konserthus, just där Kulturens hus nu står.
Jakobsson tror att initiativen som ofta handlade om ett konserthus, inte ett kulturhus, var för smala för dåvarande ledningen att nappa på.
– Varje gång förslag kom fanns alltid andra investeringar som gick före. Den debatten förlorade vi alltid. Man såg inte kulturen som en viktig del för att utveckla Luleå. Men min uppfattning är att den är nödvändig, ska Luleå växa måste kulturen gå före.
Efter bakslagen ändrades strategin i kulturnämnden.
– I stället ville vi skapa ett ökat intresse för kulturen, skapa en kulturpublik. Vi byggde kulturinstitutionerna Konstens hus, i gamla OBS-interiörs lokaler, och kulturcentrum Ebeneser. Dessa blev grunden i kulturlivet och skapade en publik som också blev allt mer högljudd och krävde politikens öra.
Och det fick den. När beslutet om Kulturens hus till sist röstades igenom i fullmäktige i september 2003 var alla partier med på det.
– Det sista motståndet försvann när biblioteket också skulle ingå, säger Jakobsson.
Men det var inte sista striden. Arkitekttävlingen som anordnades kritiserades hårt.
När sedan Tirsén & Ailis "Lady in red" stod där hyllades den läckra fasade och byggnadens kontakt med norra hamnen. Vid en rundvandring för arkitekter fanns dock anmärkningar. Om den stora kala entréhallen sades "Kyligt officiell med ett påtagligt buller", den jämfördes med Shopping som sades vara "mjuk och intim". Trappan i konserthallen måste göras om, snubbelrisk, var en annan anmärkning. Något som kulturchefen Åke Broström snabbt fick erfara då han ramlade i densamma och bröt armen.
Nu står "damen" då där med stora fönster som möter vid den norra infarten till Luleå och huset har blivit en succé, säger Jakobsson. Han anser att satsningen också klarat farhågan att Kulturens hus skulle utarma det lokala kulturlivet och missa de unga besökarna.
Vissa fick nog vatten på sin kvarn efter ungdomsinvigningen, som hade kunnat gå bättre. Det var nämligen så att vid den var det många ungdomar som inte fick plats att se idolerna The Sounds, som spelade på den lilla scenen. Detta eftersom Peter Mattei med ensemble använde den stora scenen för repetition för föreställningen vid "vuxeninvigningen" dagen efter.
Men som sagt, Jakobsson säger att Kulturens hus inte slagit ut annan kultur och att ungdomssatsningarna fortsätter.
– Vi tog inte pengar från andra kultursatsningar utan Kulturens hus byggdes och drevs med nya pengar. Det fanns och finns särskilda pengar för unga arrangörer och ungas biljetter är billigare. I vårt lokala program finns lokaler i olika storlek och kostnader, från billiga Lillan och Ebeneser, där kommunen står för hyra och verksamhetsstöd, till de stora scenerna i Kulturens hus.
Omar Jakobsson anser att Kulturens hus står som symbol för det nya Luleå, för lust och kreativitet. Motorn är biblioteket, säger han.
– Vi kan kanske inte locka alla, men de flesta Luleåbor har någon gång varit här. Kulturens hus är en vattendelare, en symbol för att Luleå utvecklas till en bredare stad. Det är Luleåbornas hus och det ska vara både vardagsrum och finrum. Man ska kunna spendera en hel dag där utan att ha en spänn, eller dra på sig finkläderna och gå på middag och konsert.