I sin senaste produktion har Härnösandsbaserade danskompaniet Norrdans inspirerats av noveller av Alfhild Agrell, författare och dramatiker från Härnösand verksam under det sena 1800-talet. Agrell som författare berörde frågor om jämställdhet och kvinnans underordning i samhället och blev inte oväntat hånad av manliga samtida författare, däribland August Strindberg.
Tre koreografer har tolkat novellerna ”Svart invärtes” och ”Glansvit”.
Inledningsvis ser vi koreografen Peter Svenzons tolkning av ”Svart invärtes”. På scenen är det en dystopisk känsla – flimrande ogästvänligt ljus, störande svartvitt bildflimmer i bakgrunden, fem dansare i neutralt grå könsneutrala dräkter. Då och då hörs inspelade röster som reflekterar kring mörka känslor och tankar i ens inre fördolda – skuld, skam, straff, våld – någonting högst allmänmänskligt men också en destruktiv kraft?
Peter Svenzon står även bakom musiken, där ljudbilden är något elektroniskt pulserande och monotont.
Något direkt händelseförlopp är svårt att se, utan det är mer av en fri tolkning. Dansarna rör sig med intensiva, snabba, ibland spastiska rörelser. Man kan ibland ana en kraftmätning mellan individen och gruppen. Effektfulla är de svartvita ljusprojektionerna med linjer och rutor.
Något intressantare att se på är den koreografi av Mari Carrasco som följer därefter, en tolkning av samma novell, ”Svart invärtes”. Den framförs till specialskriven musik av Mikael Karlsson inspelad av Nordiska Kammarorkestern.
Även här gestaltas något slags dyster science fiction-framtid. Nästan lite komiska men också väldigt snygga är de tre dansarnas svarta glansiga overaller som går till knäna och vita strumpor. Här är det mera så att dansarna följer musikens minst sagt dramatiska rytm och svängningar. Det är mycket fysiskt intensivt från början till slut. De tre interagerar på alla tänkbara sätt som kan föra tankarna till maktordning, aggressivitet och liknande. Sparsamt men desto mer effektfullt är de ljuseffekter i form av röda blixtar som blixtrar till då och då.
I den tredje delen är det novellen ”Glansvit” som tolkas av Londonbaserade koreografen José Agudo. Glansvit handlar i korthet om den vackra renkon som av sin renägare tvingas para sig med byns vackraste rentjur. Den fula rentjuren som hon själv ville ha rycks ifrån henne och dödas. När kalven så kommer vill Glansvit inte ha den.
Alla åtta dansarna från tidigare två akter tar nu plats på scen i en föreställning som stilmässigt skiljer sig. Här är det mer färg, skönhet, harmonisk musik och en tydligare handling. Trots det sorgliga slutet har den här koreografin ett muntrare anslag där det till och med finns inslag av nordisk folkmusik och dans såväl som urfolksinspirerad dans till trumrytmer.
De avsnitt där dansarna med sitt kroppsspråk gestaltar en djurflock är snudd på banala, men ändå så härliga att se på. En framträdande roll som renen Glansvit innehar Yukiko Masui, med den äran.
På det hela taget blev det en helkväll med högkvalitativ danskonst.
Torsdagen den 17 januari spelas föreställningen i Kalix och söndagen den 20 januari i Haparanda.