Vad är egentligen norm? Är det att vi alla ska vara så lika som möjligt? Ska alla ha kontorsjobb, där möjligheten att jobba hemifrån är en endorfinutlösande faktor?
För många verkar det vara så. ”Jobba hemifrån” har blivit en slags status att förmedla. Att hen minsann har lyckats i sin karriär. Enstatus hen gärna vill trycka ut på sociala medier för få sitt ego tillfredsställt.
Har hen lyckats med sitt liv då, enligt normen?
De har ju bra jobb. Bra betalt. Och får jobba hemifrån. Det måste väl vara drömmen för alla, va?
Nu är ju jag ironisk. Vad har de att säga till varandra på sina middagar? Räknar de antalet Amaroneflaskor de har i sin vinkyl? Eller hur obekvämt det måste vara för dem som inte bor i ett nyrenoverat trevåningshus. Där allt inte är lika perfekt som för de som kan jobba hemifrån.
Men för många spricker fasaden. Och livet som en vanlig Svensson kommer som ett brev på posten. Hujeda mig vilken skam……
Nu är ju inte jag heller perfekt. Inte på långa vägar. Jag gillar också att unna mig en god middag, och ett gott glas vin. Gärna resa med familjen. Men det är den allmänna inställningen till livet och dess kontraster jag inte förstår.
Är de mer värda för samhället än den som städar toaletter åtta timmar om dagen? För mig är städaren en ytterst mer intressant person.
Det är ju vår skit de städar undan.
Jag har, förutom några års studier, varit i arbetslivet i cirka 19 år. Mina första tio år gjorde jag inom vården. Jag jobbade på äldreboende, gruppboende, demensboende, dagcenter och inom hemtjänsten. Dessa år är de absolut viktigaste jag gjort i yrkeslivet. Jag fick jobba med människor. Unga som gamla. De som var utsatta. När jag var 20 år och mina polare var kungar i baren, jobbade jag natt på något äldreboende och hjälpte en vårdtagare med hygienen. Då var det kanske inte så himla roligt.
Men dessa år har lärt mig några oerhört elementära saker: ödmjukhet och tacksamhet. Ett tag jobbade jag extra inom den palliativa vården när jag turnerade med mitt band. Vård vid livets slut.
Jag drömde mardrömmar i flera veckor efter att jag fått se den första döda människan. Samtidigt var det väldigt fint. Att få sitta med personens närmaste familj, och hjälpa till att få ett så värdigt slut som möjligt.
Jag blir skogstokig när jag hör människor som gnäller över det minsta lilla. Om de måste jobba över en kvart, eller att kaffet minsann inte håller jobba-hemifrån-mått.
Vi är för bortskämda. IT-generationen vet knappt vad vård och omsorg betyder.
ALLA borde testa på att jobba inom vården. Inte en dag. Inte en vecka. Utan en månad. För då skulle alla nog inse vilka hjältar alla dessa undersköterskor/sjuksköterskor är. För det är dessa som i slutänden kommer att ta hand om oss.
När vi inte längre kan jobba hemifrån. När vi behöver bytas blöjor på. Då står de där, dygnet runt, och hjälper oss till en dräglig tillvaro.
Dessa hjältar håller inte upp någon fasad. De står där, mitt i skiten (bokstavligt talat), varje dag. Med utslitna kroppar, redo att hjälpa oss. För det jobbet kan inte göras hemifrån.
Tänk på det, vänner! Tack!