Uppgiften har bestått av tre delar: tillverkning av en modell eller prototyp, framtagning av presentationsmaterial samt en ritning. Det har med andra ord handlat om design utifrån en fiktiv beställare, där det
i slutändan ska vara möjligt att tillverka och saluföra produkten.
Medan nio av de 22 andraårseleverna tog på sig att utforma tre modeller till hälsofrämjande väntrum vid ortopedavdelningen, Sunderby sjukhus, valde de övriga att skapa möbler, lampor, kläder och andra objekt. Ja, till och med ett kombinerat växthus och konstverk tog form under de intensiva veckorna.
För Inger Thurfjell, kvinnan bakom växthuset, var det aldrig någon tvekan om vad hon ville göra: ett rum för växter och människor. Green cube ska ha en stomme i betong, med en inre "låda" i trä eller aluminium som ramar in glasskivorna. Materialvalet, de raka linjerna och den grå färgen bryter av mot de naturliga former och klorofyllmättade färger som ska finnas där inne.
Men växthuset är även tänkt att vara en plats för själslig tillväxt: ett rum för samvaro, eftertanke och avkoppling. Plats finns för en sittgrupp. Med designade och målade betongplattor (teknikerna heter al fresco respektive al secco) suddas gränsen mellan det funktionella och det konstnärliga ut. Genom att låta skiffergolvet löpa vidare på utsidan bildas ett yttre rum; övergången mellan inne och ute blir inte lika markerad.
Det mångfunktionella huset utgår från en tydlig ide, vilken gör det till mer än ett traditionellt växthus. I fullskala mäter konstruktionen tre gånger tre gånger tre meter.
- Jag utgick från grundformen kuben. Jag fick snabbt en bild i huvudet, skissade upp den och tycker också att iden höll hela vägen, säger
Inger Thurfjell.
Hon är inte främmande för att låta tillverka gröna kuber för försäljning.
- Men det hänger förstås på hur dyrt det blir att producera dem.
Det har sagts att god design har brukarens livskvalitet som mål. Julia Hjalmarsson, i grunden passande nog florist, ville återskapa känslan av att ligga på en mjuk mossbädd och titta upp mellan trädens kronor. Hon skapade därför den kroppsformade liggstolen Das Stuhl, med stöd för svanken och benen. Stommen ritade hon upp, och lät ett företag tillverka. Dynan har hon förfärdigat själv. Ytskiktet är tovat.
- Jag visste vilken känsla jag ville ha fram. Iden kom först, sedan fick jag fundera ut hur jag skulle göra för att nå dit.
Det tog lång tid att först karda och sedan tova ullen. Så småningom lyckades hon få fram de färgskiftningar hon ville - nyanserna går från brunt till grågrönt och andas just skog, natur och stillhet.
Linnes växtvärld är påtaglig, både vad gäller färger och den mjuka, nästan organiska strukturen.
- Ull är ett flexibelt material, oerhört slitstarkt i tovad form. Det är skönt när det blir som man tänkt sig, säger hon.
Fredde Mattsson har närmat sig designuppgiften på ett annat sätt. Hans nonchalanta men effektfulla sätt att lägga svets på mjukt stål, med inblandning av spik och annat, skulle kanske få yrkesverksamma svetsare att höja på ögonbrynen. Själv är han nöjd med resultatet - en spretig ljuskrona.
- Det var just så här jag ville ha den. Kättingen den hänger i hade legat ute när jag hittade den, den var rostig och skitig.
Ljuskronan har elva ljus, osymmetriskt ska det vara. I någon mån har funktionen fått stå tillbaka för estetiken; det där med ljusmanschetter återstår att lösa.
Kopplingen till Carl von Linne är inte tydlig, men finns där. Ljuskronan kan liknas vid ett förkolnat träd, som hänger upp och ner med rötterna i taket och kronan neråt. Och även i Linnes värld av blommor och blad förekommer för-
visso också död och förruttnelse.
Själv ser Fredde Mattsson ljuskronan som
bisarr, med dragning åt skräckfilmshållet.
- Jag är inte så mycket för fina blommor.