Tisdagen den 22 mars 2016. Det var morgon i Belgiens huvudstad Bryssel. Karla Wixe, frÄn LuleÄ, var pÄ vÀg till Europaparlamentet. Hon bor i Bryssel och jobbar som chef för de svenska fackliga centralorganisationernas kontor hÀr. Den hÀr dagen hade hon besök bland annat av Eva Nordmark, ordförande i TjÀnstemÀnnens centralorganisation (TCO), samt Marita Ulvskog, Europaparlamentariker för Socialdemokraterna.
NÀr de var framme vid parlamentet kom den första nyhetsflashen. NÄgot hade hÀnt pÄ flygplatsen.
â Redan dĂ„ tĂ€nkte man ju att det var ett terrordĂ„d, men man ville liksom inte tro det. Men dĂ„ kom nĂ€sta flash, sĂ€ger Karla Wixe.
En explosion hade intrĂ€ffat ombord pĂ„ ett tunnebanetĂ„g vid stationen Maalbeek â en plats Karla Wixe varit pĂ„ bara en halvtimme tidigare.
â Det var ju jĂ€tteobehagligt och man visste inte vad som hade hĂ€nt. Folk ringde och sa att vi mĂ„ste ta oss hem till Sverige.
Karla Wixe och hennes kollegor tog skydd pÄ Europaparlamentet. DÀr var de fast under flera kritiska och osÀkra timmar. Ingen fick komma in och ingen fick lÀmna. SÀkerheten var maxad. Först i efterhand skulle hon förstÄ vidden av terrorattentatet.
Den dÀr morgonen exploderade det tre gÄnger i Bryssel. TvÄ gÄnger pÄ flygplatsen och en gÄng pÄ tunnelbanan. Terrororganisationen Islamiska staten (IS) tog senare pÄ sig ansvaret för attackerna som kostade 35 personer livet, inklusive de tre sjÀlvmordsbombarna.
â Det som var mest obehagligt för mig var att jag inte visste var jag hade min dotter. Jag och hennes pappa Ă€r separerade och hon hade varit hos honom dĂ„. Jag kunde förstĂ„s inte ringa, för allt lĂ„g ju nere. Till slut fick jag tag pĂ„ hennes pappa som sen fick tag pĂ„ hennes skola. Allt var okej.
Karla Wixe Àr född och uppvuxen i LuleÄ. Hon har alltid Àlskat isbrytarna i Södra hamn och som barn drömde hon om att jobba pÄ en av dem. Men det blev inte sÄ. I stÀllet utbildade hon sig till jurist och för fyra Är sedan flyttade hon till Bryssel. DÀr Àr hon sedan ett och ett halv Är tillbaka chef för de svenska fackliga centralorganisationernas (LO, TCO och Saco) gemensamma kontor. Man kan sÀga att hon fungerar som en spion Ät de svenska facken i EU.
â Vi försöker jobba för att svenska lönetagare inte rĂ„kar sĂ€mre ut, utan helst fĂ„r det bĂ€ttre, genom EU-samarbetet, sĂ€ger hon.
En viktig del i Karla Wixes arbete Àr att informera de svenska fackliga organisationerna om vad som Àr pÄ gÄng inom EU. Hon beskriver det sjÀlv som att hon Àr "öronen och ögonen" pÄ plats i Bryssel.
â Det Ă€r jĂ€tteroligt. VĂ€ldigt omvĂ€xlande och intressant arbete, sĂ€ger hon.
Hur Ă€r Bryssel som stad?â Den gĂ„r inte att jĂ€mföra med Paris som Ă€r en jĂ€ttevacker stad, den Ă€r lite svĂ„r att komma in pĂ„ livet först. Bryssel Ă€r inte slĂ„ende vackert, men jĂ€ttetrevligt. Det Ă€r vĂ€ldigt multikulturell stad, hĂ€r finns förstĂ„s jĂ€ttemĂ„nga EU-byrĂ„krater. Det Ă€r en vĂ€lkomnande stad pĂ„ sĂ„ sĂ€tt.
Men de senaste Ären har tÀrt pÄ Bryssel. Enligt Karla Wixe började det egentligen redan i samband med terrorattackerna i Paris i november 2015 dÄ 130 personer dödades.
â Det började redan dĂ„ vara ganska obehagligt att vara i Bryssel. Man visste inte om terroristerna hade försvunnit och det fanns tydligen kopplingar hit. SĂ„ man stĂ€ngde ner stan helt. All kollektivtrafik, alla skolor, alla köpcentrum. Allt stĂ€ngdes under ett par dagar. Det var som att Bryssel var under belĂ€gring.
Staden var död?â Ja, det var verkligen helt bisarrt. HotnivĂ„n höjdes till den allra högsta. JĂ€tteobehagligt. Det tyder ju pĂ„ att samhĂ€llet sĂ€ger: Vi kan inte skydda er.
Det skulle inte ens dröja ett halvÄr efter terrorattackerna i Paris innan Bryssel drabbades. Först pÄ flygplatsen och sedan pÄ tunnelbanan.
En halvtimme innan explosionen pÄ tunnelbanan hade Karla Wixe befunnit sig pÄ just den platsen.
â Jag och jĂ€ttemĂ„nga av mina kollegor passerar dĂ€r varje dag.
KĂ€nde du nĂ„gon som omkom?â Nej, jag hade verkligen tur pĂ„ sĂ„ sĂ€tt. Jag sĂ„g inte heller det vĂ€rsta, mest bara rök nĂ€r jag gick hem senare. Men jag har ju vĂ€nner som cyklade förbi pĂ„ vĂ€g till jobbet och sĂ„g skadade och panikslagna mĂ€nniskor. Jag Ă€r tacksam över att jag slapp det.
Har du funderat nĂ„got pĂ„ att du faktiskt var pĂ„ platsen bara en halvtimme tidigare?â Ja, jo. JĂ€ttemycket. Det gjorde nog alla som brukade vara i de kvarteren, det var speciellt.
Det har gÄtt över ett Är sedan terrorattacken i Bryssel. Vardagen Àr tillbaka. Men ÀndÄ inte.
â Det kĂ€nns som vardag bara för att det har normaliserats, det Ă€r ju egentligen jĂ€ttehemskt. Bara för nĂ„gon vecka sedan gjordes ett tillslag i nĂ„gon av Bryssels stadsdelar dĂ€r de tog vapen och sĂ„dant. De har visserligen sĂ€nkt hotnivĂ„n ett snĂ€pp, men det Ă€r fortfarande den nĂ€st högsta.
Karla Wixe berÀttar att Bryssel kryllar av bevÀpnade militÀrer.
â Det Ă€r militĂ€rer överallt, fullt bevĂ€pnade med stora gevĂ€r och pistoler. Jag kĂ€nner mig inte tryggare av det.
Hon sÀger att livet rullar pÄ som vanligt, trots allt.
â Man kan inte gĂ„ omkring och tĂ€nka pĂ„ det hela tiden, för dĂ„ skulle man aldrig vĂ„ga gĂ„ ut. Jag Ă€r inte rĂ€dd i vardagen och det tror jag inte heller att man ska vara. Men det Ă€r en sorglig utveckling. Det Ă€r ju inte bara hĂ€r det har hĂ€nt, det Ă€r pĂ„ mĂ„nga andra stĂ€llen.
Till och med i Stockholm.â Ja, men inte i LuleĂ„. FĂ„r vi hoppas.