Den kanadensisk-brittiska författaren Rachel Cusk har fått sin beskärda del av hyllningar och kritik, särskilt i hemlandet England. Hennes böcker har nominerats till prestigefyllda priser, men hon har också fått utstå med svenska mått mätt nästan obegripliga elakheter. Sunday Times kritiker vann det tvivelaktiga priset Hatchet of the Year (årets yxa) för sin sågning av Cusks bok ”Aftermath”, som skildrar författarens uppslitande skilsmässa, med en recension späckad av nedsättande omdömen som ”bisarr”, ”narcissist” och ”dominatrix”.
En knappt hörbar suck tränger igenom mobilen när jag påminner Rachel Cusk om att hon inte alltid har behandlats med silkesvantar.
– Nej, och det gör det väldigt svårt att vara kreativ – andra människor som tror att de känner till allt om en, det är verkligen tankens och kreativitetens fiende. Jag försöker skapa något nytt och äkta, jag tänker inte på mitt förflutna eller försöker skydda eller skapa en historia kring min egen identitet, jag ser mig själv som helt ointressant. Så, ja, det är frustrerande med den där idén om att jag har ett stort ego.
Vad har hon gjort för att reta upp folk? Skrivit om egna kvinnliga erfarenheter med brutal ärlighet – om ambivalensen gentemot moderskapet, svårigheten i att leva i en – på riktigt – jämställd relation och nederlaget när äktenskapet trots allt slutar i en kollaps. Men den nya trilogi som inleds med ”Konturer” och ”Transit” har tvärtom inneslutits i en enda varm kritikerfamn, fast de egentligen är en fortsättning på samma tema som hon alltid har skildrat.
– Ibland behövs det inte så mycket för att folk äntligen ska börja förstå vad du sysslar med. Jag ser det som ett ögonblick då jag valde en väg som av någon anledning har gjort min filosofi, mina teman och min stil begriplig, säger hon.
Det är framför allt formen som skiljer ”Konturer” från hennes tidigare böcker, menar hon. I berättelsen om författaren Faye (allmänt tolkad som Cusks alter ego), som efter en fruktansvärd skilsmässa reser till Aten för att undervisa, har hon använt sig av något hon kallar för ”anti-skrivande”.
– Jag antar att jag tog bort saker, det är allt jag gjorde. Jag tänkte länge på hur levandet och beskrivningen av levandet i ord skiljer sig från varandra och var någonstans ett slags förstärkning och konstgjordhet uppstår i beskrivningen. Jag insåg att jag var tvungen att oftare INTE säga saker och använda mig av tystnad i stället för att förklara allt.
Faye beskrivs nästan inte alls i boken och säger egentligen inte särskilt mycket. I stället är det personerna omkring henne som talar. Redan på planet till Aten börjar hennes stolsgranne berätta sitt livs historia för Faye och på skrivarkursen tar eleverna vid.
– Det är ju inte som att hon går runt i världen och skördar andra människors berättelser. Hon undervisar i kreativt skrivande, jag har använt det som ett modern forum för, tja, vad ska vi kalla det? Är det skrivande, eller pratande? Formen alluderar till ”Odysséen”, ursprungsformen för ett narrativ där folk helt enkelt berättar vad som har hänt dem och en historia konstrueras kring det.
Faye må framstå som ett tomt skal i ”Konturer” men i ”Transit” kommer hon att växa fram som person, konstaterar Rachel Cusk. Den sista delen ”Kudos” är ännu inte publicerad, men Rachel Cusk har avslutat själva skrivarbetet och beskriver trilogins slutförande som ”att komma fram efter en jättelång resa”. Nu funderar hon över att skriva om en kvinna, som liksom hon själv, har passerat 50 och vars vuxna barn är på väg att, eller har flyttat hem-ifrån.
– Som författare får man göra ett val ifall man ska använda sig av en konstnärs-identitet som liksom distanserar en från det vanliga livet. Jag gjorde tidigt det motsatta valet. Jag skrev, men det var själva levandet som var utmaningen. Jag upplevde det som att det finns en kvinnlig författaridentitet som inte går att separera från vardagslivet. Jag kunde inte sätta mig i mitt arbetsrum, som en manlig författare, och säga ”jag är författare, jag sitter i mitt arbetsrum, var vänlig och stör mig inte”. (TT)