I mitten av december 2009 åtalades Sofia Marklund, före detta Andersson, för försök till dråp.
Hon hade huggit en kniv i sin pojkväns rygg.
– Vi hade en mycket destruktiv relation med ett stort inslag av alkohol och droger där bråk, både verbalt och fysiskt, var ofta förekommande, säger Sofia.
Hon friades helt i tingsrätten men ogillandet överklagades till hovrätten. I början av juni 2010 dömde hovrätten Sofia för försök till dråp till fyra års fängelse.
Även om hon har en del synpunkter på domen såsom tekniska detaljer som inte alls stämmer så anser hon att straffet är okay.
– Hur som helst så högg jag ju honom i ryggen med en kniv, det är inget jag förnekar.
Hierarkisk ordning
Efter händelsen greps hon, åklagare anhöll henne och sedermera häktades hon och dömdes av domstolen. Via häktet i Umeå, rättspsykiatriska avdelningen i Öjebyn hamnade Sofia Marklund på riksanstalten Hinseberg, Sveriges hårdast bevakade kvinnofängelse.
Här avtjänar kvinnor som döms till tre års fängelse eller mer. Sofia Marklund berättar att hon bland annat satt tillsammans med barnamördaren Christine Schürrer, krigsförbrytaren Biljana Plavsic och Bobbys mamma, Niina Äikiä.
Sofia berättar att det råder en hierarkisk ordning på Hinseberg där de intagna ligger allra längst ner på skalan.
– Det går inte att påverka så mycket. Man får verkligen veta att man inte är värd någonting. Det handlar uteslutande om förvaring.
Hamnade på isoleringen
Hon berättar vidare att det var svårt, om inte omöjligt, att visa några känslor på anstalten.
– Då blir man uppäten. Visar man sig svag blev man direkt utsatt för mobbning från vissa av de andra intagna. Jag blev under vissa perioder helt känslokall.
Vid ett tillfälle, då Sofia blivit provocerad av en annan intern, gick det så långt att det blev slagsmål mellan dem.
– Jag slog henne på käften och därefter blev jag satt på isoleringen.
Sofia berättar att samma sak inträffade vid två tillfällen med motståndet var inte detsamma.
Hon är inte bara negativt inställd till landets tuffaste kvinnofängelse. Vistelsen har gjort att hon kunnat bryta med sitt destruktiva leverne. Hon hyllar kriminalvården för deras arbete med att medla i kontakten mellan Sofia och hennes anhöriga, något som hon värdesätter mer än allt annat just nu.
– Jag har insett att om jag hade fortsatt att leva det liv som jag gjort sedan 2003 fanns det bara tre alternativ. Dårhus, bårhus eller ännu mer fängelse.
Villkorligt frigiven
Trots att Sofia inte längre sitter bakom lås och bom tvingas hon leva under kriminalvårdens vingar ytterligare en tid. Hon är som det heter villkorligt frigiven. Hon har övervakning, vilket bland annat betyder att hon tre gånger i veckan måste hon göra drogtest och utandningsprover. När som helst dyker en person från socialen och från psykiatrin oannonserat upp i hennes bostad, något som Sofia tycker är helt okay.
Det har gått drygt nio månader sedan hon muckade. Livet utanför stängslen har gått mycket bra. Hon drogar inte, lever ett inrutat liv men framför allt vet hon vad hon vill göra i framtiden.
– Jag vill gå en socialpedagogisk utbildning. Med utbildningen vill jag kunna hjälpa andra. Jag har varit nere på botten men har lyckats ta mig därifrån.
I mars 2014 är det tänkt att Sofia Marklund ska stå på egna ben, då är den villkorliga delen av domen förverkad.