Det var på våren 2008 som Robert Wallin, 29, Luleå, frågade en läkare i Läkarhuset Hermelinen om vad det kunde vara för knöl han hade i munnen. Han blev skickad till Sunderby sjukhus och fick veta att det var en godartad tumör. Knölen opererades senare bort på universitetssjukhuset i Umeå. Efter en tid blev Robert Wallin kallad tillbaka dit och fick ett annat besked.
Det var cancer
- Det togs en biopsi på tumören i samband med operationen och när den analyserades visade det sig att det var cancer. Jag frågade "hur arg är den?" och fick svaret "den är småsur". På frågan vad det innebar fick jag veta att hela mjukgommen och delar av hårdgommen skulle opereras bort och att jag inte skulle kunna äta eller prata på ett år.
Efter beskedet körde Robert Wallin hem till Luleå. En bit på väg ringde han och bjöd sina föräldrar Lena och Göran att komma och hälsa på.
- Jag bad dem gå ut med min hund och laga lite käk.
Föräldrarna mötte honom och Robert Wallin berättade för dem om den nya diagnosen.
Stor realist
- Pappa satt vid köksbordet och mamma stod vid diskbänken när jag berättade om cancern. Mamma är tornedaling och pessimist, hon tror alltid det värsta. Pappa har alltid tagit stormar för alla och varit den starka men nu föll han ihop i mina armar. Vi ringde efter den av mina två bröder, Jonas, som bor i Luleå och så gick vi på promenad tillsammans. Vi hade varandra och det kändes jättebra. Jag blir rörd vid tanken. Det är något fint som jag bär med mig, säger han.
Han berättar samtidigt att han inte har fällt många tårar och att han inte har haft någon sömnlös natt under resans gång.
- Jag tror att jag brås på farfar. När jag berättade om cancern för honom så sa han "det behöver inte gå illa, vi får se vad som händer". Ungefär så har jag tänkt. Jag är ingen tuffing, men en stor realist.
- Någon månad innan jag fick cancerbeskedet hade jag separerat också men det är bara att gilla läget.
Robert Wallin opererades igen.
- Det mesta av den mjuka gommen och halva hårda gommen togs bort och jag fick en peg i magen genom vilken jag skulle få i mig näring. Operationen gick snabbt och jag fick åka hem efter en vecka. Jag pratade annorlunda men jag tänkte att det är upp till andra om de inte vill höra.
Efter tio dagar började han äta genom munnen.
- Jag var på återbesök då och frågade om jag fick äta något. Jag fick svaret "ja, men gör dig inga förhoppningar".
Robert Wallin lyckades emellertid hitta en speciell ätteknik och behövde inte använda pegen mer.
- Pegen störde mig, en jäkla slang på magen är besvärligt. Jag var tvungen att ha kvar den för säkerhets skull, om läget skulle förändras och jag skulle bli hänvisad till den igen.
Robert Wallin är telefonförsäljare på Länsförsäkringar men fick andra uppgifter när han gick tillbaka till jobbet.
- Jag hade ju svårt att prata men min chef Anders gav mig andra vettiga uppgifter och jag slapp känna att jag var på jobbet på nåder. Jag blev ett slags allt i allo. Anders ska verkligen ha en jätteeloge, säger han.
Några månader efter operationen var det dags för en sju veckor lång strålbehandling i Umeå. Också då frågade Robert Wallin efter en alternativ lösning: Han ville inte bo på patienthotellet och fick efter ett samtal med kuratorn tillåtelse att bo i en stuga på campingplatsen i Umeå i stället.
- Där kunde jag ha med min hund. Jag tränade, var ute med hunden och gick på strålning.
Jobbigaste tiden
Så småningom blev det dags för ytterligare en operation som skulle fixa talet. Muskelhinnor skulle tas från låret, sättas i munnen och kopplas ihop med kärl. Det fungerade emellertid inte med lårhinnorna. I stället togs muskelhinnor från en arm.
- Operationen skulle ta mellan åtta och tio timmar men den tog 18 timmar. Sedan blev det bakslag. Hinnorna började lossna.
- Tiden efter den operationen var den jobbigaste, den som tog mest på mig. Jag åt slät soppa i mellan en och en halv och två månader och gick ner mycket i vikt. Det var jättejobbigt att börja träna igen sedan.
Robert Wallin berättar ytterligare en rörande historia om sig och sin pappa.
- Mamma och pappa hade bott på hotell i Umeå för att vara nära mig under den komplicerade operationen. De skulle åka hem nästa dag. På kvällen blev det full snöstorm och bilen vägrade starta. Det kom ovanpå den maktlöshet som pappa kände inför min situation. Drygt ett år senare berättade han att han hade byggt upp en enorm frustration men att allt negativt hade runnit av honom när jag haltande sökte upp honom i sjukhusets foajé och frågade om han ville se en Elvis-rulle med mig på rummet. Jag blev jätterörd och grät som ett barn när jag fick höra det.
Talet fixades så småningom genom att Robert Wallin fick en gomplatta. Den gör att han kan äta och tala nästan som tidigare.
En liten pajas i alla tider
Han har fått tillbaka sina ordinarie arbetsuppgifter igen. Han säljer försäkringar per telefon.
- Jag är den där irriterande personen som stör friden när du är mitt inne i ett jätteintressant teveprogram, säger han.
Han har mycket humor och säger sig ha varit en liten pajas i alla tider.
Robert Wallin är med i Ersnäsrevyn. Där får han också utlopp för sin humor och får agera och inte minst sjunga som han tycker så mycket om.
- Det var min före detta svärmor som själv var med i Ersnäsrevyn som övertalade mig att börja. Det var några år innan jag blev sjuk. Nu är jag tillbaka igen. Jag sjunger bland annat Pastalåten som handlar om varför det alltid blir så mycket pasta över, säger han.
Robert Wallin återkommer till sina föräldrar, andra nära och kära och alla som stöttat honom under sjukdomstiden.
- Mina föräldrar har haft det svårare än jag. De har varit väldigt oroliga har jag förstått efteråt. Mamma har oroat sig mycket för att jag har bott ensam också. Tvåsamhet anses som lycka men jag har kunnat hantera livet på egen hand och så har jag haft Bobby förstås, min hund, säger han.
Spännande resa
Robert Wallin ser tillbaka på sin sjukdomstid som på en jättespännande resa.
- Och den har lärt mig en mycket viktig sak. Jag har blivit bättre på att visa människor min uppskattning. På grund av att jag fick en allvarlig sjukdom har andra sagt till mig vad jag betytt för dem. Jag vill att fler ska få känna den glädje som det innebär, säger han.