Yvonne Eriksson och Emelie Svanberg Renberg är kritiska till hur Nyhamnsvägen skötts i vinter.
Vi träffar Emelie Svanberg Renberg i mitten av mars hemma hos pensionärerna Yvonne och Jan Olov Eriksson i Bensbyn. De bor på en sidogata till Nyhamnsvägen, som leder mot småbåtshamnen i byn.
– Nyhamnsvägen är ett sorgebarn. Den har varit så dålig och svårkörd i vinter. Man får vara rädd när man kör efter den, både för att det ska bli en olycka och för att bilen ska gå sönder. Och det är ingen nyhet, säger Yvonne Eriksson och berättar om en skräckvinter då de mätte upp två decimeter djupa hjulspår i vägen.
Kritiken är också något NSD noterat när vi begärt ut felanmälningar från kommunen. Brister i plogningen och hyvlingen av Nyhamnsvägen har dragit på sig en handfull anmälningar.
Emelie Svanberg Renberg, anställd inom hemtjänsten, var på väg hem till paret Eriksson när hon fick ett kast med bilen och hamnade halvvägs i diket. Efter sträckan är vägen isig och hjulspåren upp till en decimeter djupa.
– Jag kände hur bilen liksom började kana, och att jag höll på att tappa kontrollen över den. När jag försökte ta mig upp ur spåren så gled bilen av vägen utan att jag kunde styra. Det gick väldigt snabbt, berättar Emelie.
Hastigheten var låg och hon fick stopp i tid, så bilen klarade sig utan skador.
– Det känns inte bra att det händer. Väghållningen är viktig för att vi i hemtjänsten ska klara vårt jobb och hålla våra arbetstider. Vi ska kunna känna oss trygga på vägarna. Sedan finns det en annan aspekt också. Vi åker på "tysta" larm och kan vara först på plats till en situation där ambulans ska larmas. Då kan tiden vara skillnad mellan liv och död, säger Emelie Svanberg Renberg.
"Väghållningen är viktig för att vi i hemtjänsten ska kunna göra vårt jobb", säger Emelie Svanberg Renberg.
Hon bor i Råneå och hennes distrikt är stort. Det täcker bland annat in byarna Persön, Ängesbyn och Brändön.
En annan av vägarna som anmälts många gånger är Markskogsvägen i Persön. Den har Emelie erfarenhet av i vinter.
– Jag har varit med om incidenter själv, som dock gått bra. Men jag har sett folk som kanat av vägen med bilen och hamnat i diket. Det är ofta mörkt, halkigt, höga plogvallar och dåligt sandat efter den vägen. Det känns som att de alltid prioriterar centrala stan, men det är minst lika viktigt att det finns resurser till vägarna på landsbygden, säger Emelie Svanberg Renberg.
I NSD:s granskning av snöröjningen har vi varit i kontakt med många olika Luleåbor. En av dem, som vill vara anonym, har precis som Emelie Svanberg Renberg synpunkter på hur vägarna skrapats i vinter:
– Som medborgare i Luleå börjar man allvarligt fundera på vad man får för skattepengarna när det gäller snöröjningen. Det lämnas så mycket snö på många vägar att trottoaren inte längre syns. Vid blida blir det så djupa spår att det dels riskerar att skapa skador i bilarna och dels blir rent trafikfarligt, eftersom man riskerar att få sladd, säger Luleåbon.
En decimeter djupa hjulspår. Så såg det ut på Björkskatan, Porsön och i Rutvik under flera veckor, uppger en läsare.
Han beskriver tre veckor i slutet av januari och början av februari då vägarna på Porsön, Björkskatan och i Rutvik hade en decimeter djupa spår som fryst.
– Det är inga små vägar heller. Både Björkskataleden och Väderleden är vältrafikerade gator. Det kan inte vara okej att de inte skrapas under så lång tid. Jag såg en bil i Rutvik som fick sladd efter en sträcka där det ofta går föräldrar med barnvagn och skolbarn. Det hade lika gärna kunnat skett en allvarlig olycka.
Här är första delen i vår granskning av snöröjningen i Luleå. Den här traktorn jobbar på Mjölkudden i Luleå.