Luleå–Boden flygklubb, klubblokal och klubbens hangar med fem flygplan, ligger vid sidan om Luleå flygplats. Där hålls flygskola varje år. I slutet av 1990-talet var det upp till 30 personer som tog flygcertifikat vid klubben. Nu är det mellan fyra och åtta årligen.
Anders Magnusson, teorilärare, snart utbildad flyglärare, Bror Tingvall, flyglärare och ordförande i flygklubben och Jonny Johansson, flyglärare tar emot.
För Jonny Johansson var det Bigglesböckerna i ungdomen som triggade flygintresset, så blev det modellplan, segelflyg, flygcertifikat och nu är han också flyglärare.
Bror Tingvall har varit engagerad i flygklubben många år.
– Det är bland det skönaste man kan syssla med att sitta uppe i luften, det går inte att beskriva utan måste upplevas. Det är extremt avkopplande och en injektion psykiska hälsa, säger han
Att det blev flygcertifikat för Anders Magnusson var en slump för tio år sedan.
– Jag hade lagt undan pengar för att ansluta till fjärrvärme, men det sköts upp i mitt område. Så såg jag flygklubbens reklam på tv och slog till.
Utanför står klubbens fyrsitsiga Sky hawk SP och väntar. Jonny Johansson har gjort alla förberedelse innan vi kommer. Undertecknad ska få göra en provlektion i att flyga. Efter att ha försäkrat mig om att planet har dubblekomando kliver vi in.
Jag läser den digra checklistan och Jonny visar vilka kontakter jag ska vippa eller trycka på. Allt ska kontrolleras, bälten, oljetryck, höjdmätare och inte minst, bränslemängd. Tydligen förutom väderförhållanden den största risken vid flygning av privatplan att soppan tar slut.
På marken styrs planet med pedalerna. Jag försöker styra med spaken, ett vanligt fel tydligen och det blir rätt vingligt, men vi är ju på marken ännu. Det är naturligtvis Jonny som startar, han får klartecken från flygledningen. Bana 14. Vi rullar ut, han drar på gas och lyfter nosen på planet. Vi svänger vänster mot Mulön. Vi har order att flyga under 1 500 meter.
Det är guppigt under molnen och planet kränger en del men ovan molnen är det lugnt. Vi stiger till 1 000 meter. Då tar jag över spakarna.
Innan hade jag fått instruktionen att det viktiga var att hålla nosen på planet i rätt läge, fyra fingrar i bredd ska det vara mellan horisont och huv på planet. När styrspaken trycks framåt sänks nosen och planet sjunker. Jonny påpekar att jag ser lite spänd ut, jag försöker slappna av, det är lättare sagt än gjort.
– Ge mer gas i stigningen, säger Jonny Johansson.
Jag släpper höger hand och trycker in gasreglaget samtidigt som jag drar styrspaken mot mig. Man får ta i en hel del.
Efter en kvarts flygning och total koncentration är jag ganska matt.
– Nu får du ta över, säger jag.
Jonny Johansson hade instruerat hur vi skulle prata, något som jag helt glömt bort. ”Dina roder”, skulle jag ju säga.
– Mina roder, säger han korrekt förstås.
Provlektionen innehöll momenten planflykt, svängar i planflykt, stigning och glidflyg, med motorn bara i tomgång. Jag torkar av handsvetten på byxorna, ganska nöjd med min insats ändå.
Jonny Johansson tyckte också att det gick bra.
– Det jag gillade mest var att du hela tiden tittade ut och hade fokus på det, säger han.