Det samhälle som Fredrik Reinfeldt nyligen talade sig så varm för, kan jag inte låta bli att undra över om det är med någon sorts oundviklighet, som samhällen som det svenska samtidigt uppvisar en sådan påtaglig andlig fattigdom.
Mycket i vårt samhälle i dag går ut på att ingen ska behöva vara beroende av någon annan.
Och så strävar vi på med våra egna krafter tills vi stupar eller går in i väggen, vilket av det som nu råkar hända först.
Tomas Tranströmer sammanfattar det så här:
"Vi ställde upp och visade våra hem. Besökaren tänkte: Ni
bor bra. Slummen finns invärtes i eder."
Måste det bli så att ju mer vi har, desto mindre säger vi tack?
Finns det ett ofrånkomligt samband mellan materialism och likgiltighet inför det mysterium som Bibeln kallar Gud?
Kanske borde vi rikta vårt skrik åt den Ende som kan avhjälpa den där inre slummen.
I "Kristina från Duvemåla" hör vi ropet som lyckats fånga tro och tvivel, oro och hopp:
"Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute? Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få? Vem skulle trösta mig - jag är så liten på jorden. Om Du inte fanns till, ja, vad gjorde jag då?"
Med handen på hjärtat: behöver vi egentligen Gud? Och i den
mån vi då och då känner av den
där invärtes slummen: oroar den oss?
Vad tänker vi oss att den är symptom på? Skulle vi våga rubricera den som "andlig fattigdom"? Och vad ska vi i så fall göra åt den?