Grace Saada, Pili Fanny Nzeyimana och Sandrine Sifa är alla från Kongo och hade aldrig ens badat innan de kom till Sverige.
– I Kongo finns inga badhus och inga sjöar att simma i, säger Grace Saada.
Nu tränar de målmedvetet i Pontusbadets stora bassäng och har alla tre gjort stora framsteg.
– Det är lite svårt, men det bra att kunna simma. När du är i vattnet känner du dig lite mer fri, det är glädjefyllt, säger Sandrine Sifa, som ännu så länge bara behärskar ryggsim.
135 personer avled ifjol i Sverige i drunkningsolyckor, vilket är en av de högsta siffrorna under 2000-talet. 49 av dem drunknade i samband med bad – ett olyckstal som förvärrades av det varma vädret. En av åtgärderna som Svenska livräddningssällskapet föreslår är att stärka simundervisningen i kommunerna.
2015 när det kom ett stort antal nyanlända som inte hade simkunnighet till Luleå, beslutade gymnasieskolan att göra en särskild satsning på simundervisningen. Det är inte enbart nyanlända som har brister i simkunnigheten, även om de utgör den största gruppen, berättar idrottsläraren Christina Rönnqvist, som undervisar två pass i veckan i simning.
– För att få godkända betyg behöver du kunna simma 200 meter, varav 50 på rygg, plus att vi tränar en hel del livräddning. Att kunna simma handlar om säkerhet. Men också om njutning, säger hon.
Med sig på dagens simlektion har hon Maud Sundkvist från Luleå gymnasieskolas intresseförening som arrangerar fritidsaktiviteter för gymnasiets ungdomar.
– Simning har blivit så populärt bland eleverna att vi har ordnat frivilliga badtider åt dem också då de kan komma och träna, berättar hon.
Hon simmar två längder i bassängen bredvid Fanny Pili Nzeyimana och uppmuntrar och peppar henne hela vägen, medan Christina Rönnqvist håller uppsikt över de andra från kanten.
– De är jätteduktiga på att lära sig. Om de har lite vattenvana är det många som lär sig på de första åtta gångerna. Andra får hålla på lite längre, säger Christina Rönnqvist.
Totalt har hon varit med och lärt 160 elever som klarat simprovet sedan ifjol.
Skillnaden är stor mellan att undervisa barn och jämfört med att undervisa äldre tonåringar och vuxna.
– Vi äldre har så mycket spärrar. Om ett barn vill lära sig klättra upp på en stol kan det ju hålla på hur många gånger som helst. Om en vuxen inte klarar det efter fem gånger ger man ju upp. Då måste jag som lärare vara den som ger motivationen och talar om att det går framåt.
För äldre finns det vuxensimgrupper som badmästarna håller i, berättar hon.
– Jag tror aldrig att man blir för gammal för att lära sig simma. Det handlar bara om viljan.