Jana Kononova , 36, sätter höstlökar på baksidan av den vita 1,5-plans Smålandsvillan på Kronan, nära friluftsparadiset Ormberget.
Hon och hennes familj, man och tre barn, är några av få lyckligt lottade Luleåbor som fått en tomt att bygga på de senaste åren.
– Vi hade stått i kö länge innan vi fick chansen här. Ärligt talat vet jag inte hur mycket vi satsat. Det är så mycket avgifter som kommer till. Jag tror att marknadsvärdet på huset är fyra miljoner ungefär. Men det finns ju risker, säger Jana Konovova.
2012 började de bygga, för knappt ett år sedan var det inflyttning. Altanen är byggd, men gräsmatta saknas fortfarande.
– Det är massor kvar att göra. Massor. Man måste planera, säger Jana Kononova.
Hon har viss förståelse för att kommunen hamnat på efterkälken i bostadsbyggandet.
– Stan växer och många hus är från 1960-talet. De behöver renoveras. Många vill hellre bygga nytt och det är svårt för kommunen att få fram många tomter på kort tid.
Kravet från politiken är 600-1000 nya Luleåbor varje år. Men bristen på bostäder slår igenom på alla fronter.
Luleå har svårt att hitta boenden till flyktingar. Ungdomar och äldre har svårt att få lägenhet. Och företagen får svårt att rekrytera folk. Expansionen hämmas.
Något som påverkat arbetet för Luleå kommuns utvecklingschef Anna Degerman.
– Vi har medvetet inte satsat på riktade inflyttningskampanjer. Vi har marknadsfört Luleå på andra sätt i stället. Pridefestivalen och hbtq-frågor, exempelvis. Luleåborna är de bästa historieberättarna. Men vi står nu i startgroparna och tänker dra igång en kampanj senast i början av nästa år, säger Anna Degerman.
På gatan ovanför Jana Konovova flyttade Karin Sjöö Åkeblom, 35, in i ett nybyggt radhus i slutet av mars tillsammans med man och två barn. Familjen stortrivs.
– Jag har sju minuters nedförsbacke på cykel till centrum och skogen precis bakom huset. Jag får nypa mig i armen varje dag, säger hon.
Radhusen byggdes av Peab och såldes för cirka tre miljoner kronor. De gick åt som smör i solsken.
– Vi hade nog letat bostad i två år innan vi hittade det här. Det var svårt, men vi hade ingen brådska heller.
Hon tycker att kommunen ändå försöker lösa bostadsbristen.
– Det släpps ju en del tomter, både här och på Hällbacken. Där kommunen släpper tomter gör man det fint och välplanerat. Men vi är ju inte de som har det värst. Det är ju unga, som letar lägenhet. Många kanske inte har fast jobb, inga pengar till kontantinsats och inte stått i Lulebos kö sedan de var två år. De har det tufft, säger Karin Sjöö Åkeblom.
En av dem är Fredrik Johansson, 24. Han har flyttat runt hos kompisar och föräldrar i 2,5 år. Just nu bor han hos en kompis, i en 1,5:a i Norra hamn.
– Jag sover på soffan i vardagsrummet. Det funkar ett tag, sedan börjar man känna sig i vägen. Det är en konstant stress, säger han.
Han har inget fast jobb, men knegar extra på hemtjänsten bland annat. Han är kritisk till kommunens bostadspolitik.
– Man säljer och river i stället för att renovera och bygga upp, och skapa lägenheter för unga med rimlig hyra. Där Lulebo bygger nytt, som vid kyrkan, kostar en tvåa 9000 i hyra. Man tjänar pengar på bostadsbristen. Det känns fel, säger Fredrik Johansson.