Ett becksvart mörker omsluter publiken i Korpilombolo när föreställningen börjar. Strax därpå svävar en finstämd, spröd röst från scenen. Så växer ljuset fram – och plötsligt tänds ett lysande klot, stort som en apelsin, i händerna på en av de två kvinnliga gestalterna. Samtidigt startar ett långsamt, suggestivt samspel av handklapp, fingerknäpp, smattrande klackar och en dans som snabbt ökar i tempo. Det är finsk arkaisk folksång som möter flamenco på en tornedalsk arena.
– Tidigare födde kvinnorna ofta barn i bastun. Så allt drar igång med det här också, har Anna Fält, jazz- och popskolad sångerska som också står för kompositionen i performenceduon ¡Rå! tidigare berättat tillsammans med dansaren och koreografen Pia Pohjakallio.
Nu bjuder de på en 40 minuter lång resa genom ett kvinnoliv. Det blir en färd genom melankoli, sensualitet, ångande kvinnokraft, magiska besvärjelser, frustration och förnöjsamhet.
Att sångtexterna är skrivna på samma versformer som i det finska nationaleposet Kalevala är ingen slump. Tvärtom är många av de sådana som valdes bort när Kalevala skulle sättas ihop, eftersom det skulle bli ett hjälteepos dit bara männen hörde.
– Vilka var våra vardagshjältar, frågar sig ¡Rå! som vill hylla och lyfta fram kvinnorna.
Steget till den sydländska flamencon visar sig sedan inte vara så stort som man kan tro.
– Flamencon har faktiskt en rätt stark plats i Finland. Bland annat har en flamencofestival ordnats i ett tiotal år. Det kanske har att göra med kopplingen till det finska vemodet, säger Pia Pohjakallio.
Att komplett ljus och ljud saknas i Korpilombolo gör visserligen att en del ansiktsuttryck och nyanser förloras. Men eftersom publiken samlas långt fram för att kunna se och höra höjs å andra sidan intimiteteten och värmen. Då spelar det inte någon roll att inte ens de som har meänkieli som modersmål förstår mer än några av de urgamla finska orden.
Tvärtom känns mixen av finsk sång och spansk dans med ens helt naturlig.