”Hur är du på att hålla ordning?” var en av frågorna vid intervjun för Överkalix enda bibliotekarietjänst. ”Jo, nog tycker jag väl att jag är ganska bra”, blev mitt ogenomtänkta svar. Jag måste förlåta mig själv för min naivitet, för min tro på att folk kan läsa mig. Att de skulle se sammanträffandet i att jobbet blev ledigt precis när jag tagit examen. Nyss uppkommen ur källaren efter fyra år av distansstudier var jag nog inte riktigt klar i huvudet.
Fastnaglad vid skrivbordet har jag genom det smala källarfönstret med påklistrat insynsskydd sett årstiderna flimra förbi. Hur vinden vaggat blomlandets vissna stjälkar om höstarna, löv som virvlat runt. Solstrålar som letat sig in genom bubbelplasten när björken slutligen blivit kal. Skator som hoppat omkring. Vita lyste deras magar. Sedan föll snön. Drivan lade sig mot husväggen och totalt mörker rådde ovanför mitt huvud. Vårarna kom och gröna grässtrån tittade in. Blek om kinderna lät jag somrarna ge mig ny energi, och detta genom att jobba heltid. Men hur är jag egentligen på att hålla ordning? Hur är det med disciplinen?
För en stund blir jag osäker på innebörden av disciplin, och enklast är då en googling. På Wikipedia nämns militär disciplin, men att det också kan beteckna en personlig egenskap. ”En disciplinerad person uppfyller sina åtaganden och handlar i enlighet med sin föreställning om vad som är bäst att göra, även då ett sådant handlande medför ett obehag på kort sikt. Denna egenskap betraktas av många som en eftertraktansvärd dygd.”
Jag funderar. Obehag på kort sikt? Fyra år. Mycket hinner hända i ens liv. Tänk om det vore vedertaget att redovisa antal hjärtesorger eller andra hinder som kommit i ens väg under studietiden och hävda att man trots dem fortsatt mot sitt mål. Det om något borde väl sammanfatta vad för slags person man är. Hur man är på att hålla ordning. Disciplin är också att inte falla för frestelsen att slå upp källarfönstret på vid gavel och kravla sig ut.
Högskolepoäng är endast siffror. Den kraft som gått åt och den motivation som ligger bakom dem förblir ouppmärksammad. En väloljad käft är dock ens främsta vapen. Har man inte den får man sannerligen skylla sig själv. För den ödmjuke finns ingen plats.
Efter en lång väntan kommer mejlet med tack för visat intresse. Jag återgår till källaren för att tänka. Spelade mina svar egentligen någon roll? Drivan framför fönstret är inte lika tät som vanligt om vintrarna, men ännu är det långt till våren. Och det är kallt därute.