I den regionala debatten – inte minst vad gäller vårdfrågan – beskrivs ibland att residensstaden Luleå växer på bekostnad av övriga länet, där försörjningsbördan blir alltmer akut.
Men professor Lars Westin, som länge har forskat inom regional utveckling och ekonomi vid Umeå universitet, ser tvärtom städernas tillväxt som förutsättningen för glesbygdens överlevnad.
Tack vare ett växande Umeå, menar han, har Västerbotten slagit nya befolkningsrekord, medan Norrbotten fortfarande har problem.
– Norrbotten bytte aldrig spår, tänkte som man hade gjort sedan 50-talet – att naturresurserna ska rädda länet. Men det är inte längre en hållbar strategi, eftersom de jobben automatiseras och rationaliseras.
Lars Westin menar att han har påpekat detta i flera decennier, utan att kommunpolitiker i norr har tagit den förändrade samhällsstrukturen på tillräckligt allvar.
– Man borde ha ändrat fokus på städernas framväxt redan på 50-talet. I stället fick vi "naturresursernas förbannelse". Län som Norrbotten och Västernorrland glömde bort stadsbyggandet.
För att få vinsterna från naturresurserna att stanna i norra Sverige finns enligt Westin bara en lösning.
– Man måste investera i det som efterfrågas men som inte finns – större städer som attraherar mer folk. Vinsterna från naturresurserna måste omvandlas till fastighets- och humankapital, befolkningsökningar.
Han var också medverkande i studien "Kvinnor i Luleå" (2017) som visade att Luleå har en låg andel kvinnor. Särskilt markant i fertila åldrar, med betydligt lägre andel än i Sverige i genomsnitt.
– Därför föds allt färre barn i Luleå också, sett till jämförbara kommuner.
Det stora problemet är att staden inte attraherar den stora gruppen runt 30-årsåldern.
– Det beror på en för liten arbetsmarknad och svårigheter att hitta intressanta boenden, men även fritidssysselsättningar för barn. Det som annars skulle ske är att mor- och farföräldrar flyttar till sina barnbarn, vilket vore en positiv bonuseffekt.
Växande Norrlandsstäder är för Lars Westin den enda vägen framåt.
– Det blir inte bättre för små inlandskommuner med en svag stad vid kusten. Exempelvis uppstår en större efterfrågan på fritidshus, men det blir också lättare för mindre kommuner att hitta kvalificerad arbetskraft via staden.
Och Lars Westin lägger ribban högt.
– Jag talar om städer som ligger uppåt 300 000–400 000 invånare. Bara de städerna växer ordentligt.
Hur realistiska är målen?
– Luleå får börja med att nå 100 000 invånare. Och man måste bygga attraktiva bostäder. Hur du än försöker locka folk till städerna, gäller det att du har bostäder.
Har Norrland plats för flera storstäder?
– Ja. Uppsala växer trots sin närhet till Stockholm. Och landsbygden trivs utanför större städer. Se på Mälardalen, Västra Götaland och Skåne, säger Lars Westin.
Professor Dieter Müller, professor i kulturgeografi vid Umeå universitet, håller delvis med.
– Utan starka städer i Norrland, flyttar ännu fler till södra Sverige. Men det är främst kommuner nära städerna som gynnas.
Tidigare var Luleå, även Umeå, beroende av arbetskraft från övriga länet, men den relationen är bruten i dag.
– Det finns inte så många att ta från inlandet längre. De måste komma från annat håll. Umeå växer inte på grund av inlandet, utan på grund av folk från övriga Sverige och internationell inflyttning.
I sin forskning tittar Dieter Müller på den framväxande naturturismen i Norrlands inland, som ett exempel på hur kommunerna kan bryta sig loss från "naturresursernas förbannelse".
Men "gröna jobb" och upplevelseturism skapar inte lika stora intäkter för kommunen och staten.
– En gruvarbetare tjänar pengar och betalar mycket skatt, så utifrån det perspektivet kan man förstå att en kommun kortsiktigt tycker att det är toppen med gruvor. Men frågan är hur många som jobbar inom gruvnäringen på sikt?
Senaste gruvboomen i Västerbotten i början av 2000-talet syntes knappt i sysselsättningsstatistiken och Dieter Müller påtalar även att folk nu flyttar från Kiruna – oberoende av om LKAB går bra eller inte.
– Det har delvis att göra med att gruvan inte längre skapar jobb i samma omfattning, men också för att människor har andra ideal i dag och inte ser gruv- och industrijobb som intressanta.
Dieter Müller pekar också på trenden att många från södra Sverige och även utlandet köper fritidshus i norra Sverige.
– Intresset för landsbygden har inte svalnat – tvärtom. Men det betyder inte att man bor där permanent.
Och många nya invånare i glesbygden kommer från Centraleuropa – tyskar, holländare och andra.
– En "gröna vågen"-idé på kontinenten som säkert växer ytterligare. Människor är också mer flexibla i dag, säsongar i norra Sverige över vintern och bor någon annanstans på sommaren.
Problemet är att "säsongsarbetskraften" inte gynnar Norrbottens skatteintäkter. Därför föreslog Dieter Müller i en landsbygdsutredning att "säsongare" själva skulle få välja hur de vill fördela skatten.
– Via inkomstdeklarationen skulle man kunna välja exempelvis hur mycket man vill betala i Luleå, och hur mycket man vill betala i Kiruna. Men städerna förlorar på det, och där finns en stor del av den politiska makten. Man vinner inget val på en sån fråga.